ÅU 30.01.2018 04:30

62,7 procent. Det är ett starkt mandat för Sauli Niinistö. Dessutom kan vi anta att det verkliga stödet är klart högre och sannolikt motsvarar ungefär de tidigaste gallupsiffrorna.
Flera av dem som inte gav sin röst till Niinistö skulle inte ha haft något emot att rösta på honom. Väldigt många upplevt att Niinistö har gjort ett gott jobb.
Dessa väljare ville ändå i första ronden markera sin egentliga politiska hemvist, kan man väl säga.
Här kunde man därför kanske ha förväntat sig att Nils Torvalds hade fått fler röster i SFP:s kärnområden. Men då SFP har samma problem som många andra partier – det att folk tycker Niinistö är bra – så är det svårt att framstå som ett gott alternativ, säger statsvetaren Åsa von Schoultz till SPT.
Resultatet i exempelvis Pargas och Kimitoön är också en indikator på att presidentvalet i allra högsta grad är ett personval, inte ett partival. Här kan vi såklart ställa en följdfråga: När har presidentvalet senast varit ett partival, sett ur den genomsnittliga väljarens synvinkel?
Somliga valde säkert också att ”motrösta”, som det ibland kallas. De ville se Niinistö som president men valde ändå att ge sin röst till en för dem sekundär kandidat, för att på så vis motarbeta en sådan kandidat de verkligen ogillade.
Möjligheten att motrösta är lika gammal som val. Om segraren är given är det ofta intressantare att påverka vem som blir tvåa eller trea.
Ett bra exempel är då Mauno Koivisto (SDP) var på väg mot en solklar seger i presidentvalet 1988. Då var den enda intressanta frågan vem som skulle bli tvåa. Harri Holkeri (Saml) eller Paavo Väyrynen (C)? Eftersom Holkeris röster i en andra omgång skulle gå till Samlingspartiets regeringspartner SDP och Koivisto, handlade det för många om att i första gången sätta oppositionens Väyrynen på plats, se till att han inte skulle bli tvåa (vilket han ändå blev).
Då vi beaktar Niinistös odds, var det egentligen underligt att valdeltagandet blev så högt. Valdeltagandet var visserligen lite lägre än i första omgången 2012, men ändå något högre än i det förra valets andra omgång. För sex år fanns det ändå ett visst spänningsmoment, då Niinistö hade fått 37 procent i första omgången.
Skillnaden i valdeltagandet 2018 och 2012 kan säkert kvitteras med väderfaktorn. Det är inte underligare än så. I stora delar av landet var vädret nu klart sämre än i första valomgången för sex år sedan.
Det finns politiker, statsvetare och journalister som anser att det skulle ha varit bättre för demokratin om det hade blivit en andra omgång.
Varför, det förblir oklart. Vad är det för nytt i demokrativäg som skulle ha kommit med en andra omgång? Medier har för sin del haft all tid i världen att lyfta fram alla tänkbara och otänkbara infallsvinklar. Om det inte går att fixa det här före valdagen, är det ett journalistiskt problem, inte ett demokratiskt.
Det samma gäller de åtta kandidaterna. Det som de inte hinner få ur sig inför valdagen utvecklas sällan till något bättre då två går vidare till en andra omgång.
Att dra paralleller mellan Niinistös stöd och val i totalitära stater, som vissa gjort, är direkt smaklöst. I detta fria och öppna land finns det numera många väljare som upplevt verkligt förtryck: Att därför jämföra läget inför det finländska valet med hur det kan gå i totalitära stater är huvudlöst. De som anser så kunde gärna svara på följande fråga: Hur populär ska då en kandidat få (!) vara inför ett val? Om det är något som för tankar till totalitarism och förtryck så är detta synsätt där väljarna förväntas bete sig på ett visst sätt för att deras åsikt ska accepteras.
Innehållsmässigt var presidentvalet ett steg framåt. Somliga vill försköna tidigare presidentval men då blundar man nog för allt det otäcka som varit kopplat till dem.
Kommer ni exempelvis ihåg debatten om huruvida det att Martti Ahtisaari var överviktig var ett hinder för han kunde bli president? Och hur otäcka var inte vissa könsrelaterade argument då Elisabeth Rehn och Tarja Halonen var starka kandidater, för att inte tala om debatten som gällde Pekka Haavistos sexualitet? Och om vi riktigt börja gräva: minns ni presidentvalet där journalister bad att få kandidaternas soppåsar för att presentera innehållet för den stora publiken?
Presidentvalskampanjerna har utvecklats i en sund riktning. Det hela är inte heller ”tråkigt”. Att diskutera svåra sakfrågor är inte och ska inte vara någon form av underhållning. Folket har talat, sluttramsat,som Centerpolitikern Johannes Virolainen sade. Dessutom känns presidentvalet snart fjärran, då vi sannolikt har en ny regeringskris som knackar på dörren.

ÅU
Ge respons åt redaktören

Dela artikeln