Folke Österman är en hjälte, men vi har alla ansvar för våra sopor, inte minst i en sårbar skärgård
I fjol sommar blev folk nästan lika plastmedvetna som de nu är coronamedvetna, och diverse antiplastkampanjer gav många rubriker. Ett par av dem handlade om pensionären Folke Österman, deltidsboende i Korpo skärgård.
I tisdags berättade vi om hur han i sommar har fortsatt att städa skärgården från framförallt plastskräp. 130 holmar har han besökt.
Sommaren 2019 var hans saldo 48 säckar plast från över 70 holmar. I slutet av den sommaren fick han ett eget avtal med Sydvästra Finlands avfallsservice (LSJH).
Bolaget tar avgiftsfritt hand om de insamlade soporna samtidigt som bolaget gör den regelbundna sophämtningen från hans sommarställe.
Östermans privata initiativ är beundransvärt. Han säger sig gärna göra båtturer, njuter av skärgården, fotograferar.. Skräpsamlandet har blivit en bonus – inte minst en bonus för naturen.
Han får också mycket positiv respons för sitt agerande.
Många sätter tummen upp, kanske vi kunde göra mer?
Att hindra skräpet från att flyta i väg är väl punkt ett, eller ännu värre, att avsiktligt dumpa det i havet. Det vill nog ingen upplyst skärgårdsbesökare eller -bo medge att hen gör.
Det oaktat hittar den skräpsamlande vardagshjälten sådana mängder med skräp.
Det är konstigt att det alltid är någon annan som är den skyldiga i dessa sammanhang.
Betänk att Håll Skärgården Rens skrotinsamlande båt, m/s Roope, just i sommar har samlat in en rekordmängd sopor under sin rutt i skärgården. Under fyra dagar hämtade Roope 52 003 kilo avfall från 15 öar i sydöstra skärgården. Det är 10 000 mera kilo än förra året och den största insamlade mängden på åtminstone fem år.
De som har bidragit till rekordet kan vara nöjda, även om de har producerat avfall. De har i varje fall sett till att deras skrot har fått rätt slutadress.
I dagens ÅU berättar vi om överfulla sopkärl i Hitis-Rosala. Tidigare i sommar har vi rapporterat om motsvarande syn i Pargas.
I Hitis-Rosala handlar det om kärl för brännbart avfall, men dit folk har fört också mycket annat än det som kärlen är avsedda för. I Pargas handlade det om att en trasig mekanism i pressen av plastkärl, vilket fick containern att svämma över. Men folk fortsatte lämna plastsopor runt omkring kärlet.
De här nyheterna tenderar att upprepa sig, och det är en reprisknapp som vi gärna lät bli använda.
”Folk borde höra av sig om kärlen är överfulla. Då kan vi beställa extra tömningar”, säger LSJH:s expert i ÅU.
Att välkomna att folk tar kontakt är rätt attityd, att lova extra tömningar är det också. Men folk ropar lätt över bristande resurser och kräver en högre frekvens soptömningar i skärgården, då problemet upprepar sig gång efter annan.
Frekvensen bör förstås vara – och är – högre sommartid. Frågan är om den är tillräcklig.
Men att mäta behovet utgående från dem som struntar i att sopkärlet redan är fullt, eller lämnar sin gamla heteka eller spis vid sorteringsstationen är också orimlig.
Den som framförallt bör se sig i spegeln är den som lämnar sina sopor så, eller låter plastflaskan ligga på kvar på holmen hen besökte.
Att köra avfall – med båt eller bil – är inte det största sommarnöjet. Det kan vara illaluktande, smutsigt och tungt.
Men precis såsom skärgårdsbon inte kan förutsätta kollektivtrafik eller förbindelser med metrons täthet, så måste alla som vistas i skärgården iaktta en rad andra regelverk.
I all natur ska man alltid undvika att lämna spår efter sig. Skräpet som uppstår ska man ta hand om. Det låter löjligt enkelt, och ändå finns det de som ”glömmer” skillnaden mellan sorteringsstationer och avfallsstationer för mer skrymmande avfall.
Är det avståndet till stationerna som upplevs som en omväg eller känns långt? Eller då stationen redan svämmar över, är det då tröskeln sänks för att dumpa sitt avfall där bredvid?
Då måste vi påminna om ytterligare en självklarhet: i livet i skärgården finns inte servicen bakom närmsta knut.
Att skärgården är glesbygd gör den ju samtidigt pop, inte minst nu i pandemins tid.
Folke Österman har städat så många holmar att hans sjökort ser ut som en myrstack av nålar.
De sydligaste holmarna under sommarens båtfärder har varit Bokulla och Syndaskär, berättar han.
Syndaskär, i höjd med Jurmo, har ett i sammanhanget lämpligt namn.
Syndarna kan inte alltid vara någon annan, någon annanstans. De finns ibland oss.
Kanske en antiplastkampanj borde följas av en ”nu skärper vi oss”-kampanj, för skärgårdens skull.
Kommentarer
Alla som kommenterar ÅU:s webbartiklar förväntas göra det sakligt och under sitt eget namn. Vi godkänner inga länkar till externa webbplatser i kommentarerna. Kommentarerna modereras. Fyll i både ditt för- och efternamn, tack.