Folke Öhman: ”Det var en intressant tid – och tråkigt var det inte!”
Pargas tidigare stadsdirektör Folke Öhman gick i pension i början av 2015. Han hann vara med både innan kommunsammanslagningen och efter den. Foto: Mikael Heinrichs
Folke Öhman ser tillbaka på kommunsammanslagningen 1.1.2009 som en mycket intressant tid i sitt arbetsliv. Det var en enorm förändringsprocess som förde med sig en massa arbete och en hel del lösningar som man fick lov att vara kreativa med.
– Så här med facit på hand finns det förstås en del saker man kanske hade gjort annorlunda, men jag tycker inte det blev några stora katastrofer. Att sammanjämka fem olika kommuners olika datasystem inom IT, hälsovård och ekonomiförvaltning var till exempel ingen alldeles enkel match, säger Öhman.
I och med att många andra kommuner genomgick liknande processer samtidigt, var det svårt om inte omöjligt att få tillgång till IT-support för de nya programmen man skulle lära sig och ta i bruk.
– Nu i efterhand kan man väl avslöja att det faktiskt gick ett halvår då vi inte hade något instrument där vi kunde följa med det ekonomiska läget på ett överskådligt sätt, men tack vare erfarna chefer och sakkunskapen som fanns i huset gick det bra ändå.
Många och långa möten med personalen
Att samordna fem helt olika förvaltningskulturer var inte heller det allra lättaste. Det blev många – och långa – möten med personalen. En del tillfälliga lösningar tvingades fram i och med reformen.
– Det som kanske förvånade mig allra mest var att vi höll på att falla in i ett slags nyhjälplöshet, där man invaggade sig i en tro att ”någon annan” nog sköter saker och ting då man plötsligt var en del av en stor organisation. Men småningom föll saker och ting på sina platser och ansvarsfördelningen klarnade.
Öhman förundras ibland av kommentarer han får höra då folk är missnöjda med någonting och vill ha en ändring.
– Det förefaller att människor sist och slutligen har en ganska förenklad bild av hur det kommunala i själva verket fungerar. Den som inte är insatt förstår inte nödvändigtvis vad allt som ligger bakom en process som utåt kan se rätt så enkel och okomplicerad ut.
Han påminner om att kommunsammanslagningen i sig grundade sig på ett yttre tryck. Det handlade inte om något som genomfördes på varken ”gamla” Pargas eller någon annan kommuns initiativ.
– Då hette det att kommunerna måste ombesörja att social- och hälsovården sköts som helheter med ett befolkningsunderlag på minst 20 000 invånare. Att man sedan slirade från de direktiven och tillät mindre kommuner fortsätta som förr är en annan sak.
Motsvarar i stort sett förväntningarna
Enligt Öhman hade ett koncept där Pargas hade skött hela skärgårdens social- och hälsovård inte varit särskilt lyckat.
– Det hade kunnat leda till konfliktsituationer, därför såg jag ett gemensamt beslutsfattande gällande social- och hälsovården som en bättre lösning. Då har alla inflytande, vilket inte är fallet om man går in för att driva verksamheten som en köptjänst.
Det man under tio år gemensamt lyckats bygga upp motsvarar också i stort sett Folke Öhmans förväntningar.
– Det är förstås alltid en inställningsfråga. Man kan grovt säga att vid fusioner tenderar en tredjedel – oberoende av vad som händer – anse att saker och ting alltid är fel. En tredjedel tror och tycker att det blir jättebra medan den sista tredjedelen inte kunde bry sig mindre. Det finns alltid de som tycker att allting var bättre förr.
För att försöka motverka de negativa inställningarna ordnades många olika informationstillfällen för kommunernas personal, där man försökte förklara hur det var tänkt att helheten skulle fungera.
– Vi kunde inte ha en situation där alla öar drar åt sitt håll, utan vi måste få till stånd en vilja att dra åt samma håll.
Statsmaktens signaler var ett stressmoment
Ett stressmoment som hera tiden var närvarande var de ständiga nya beskeden från statsmaktens sida, då man inte ens där verkade veta hur man sist och slutligen ville ha det.
– Regeringens kommunpolitik på det stora hela får nog vitsordet 4- av mig. Något mindre långsiktigt har jag inte varit med om någonsin.
Öhman konstaterar att ingen kan veta hur det hade blivit om man inte gått samman, men samtidigt att ingen reform i sig heller löser problem.
– Kommunsammanslagningar är ingen lösning, utan ett instrument för att trygga servicen och livskraften i en viss region. Om problemen blir lösta beror sedan på hur den nya kommunen fungerar. Personligen tyckere jag också att själva samgångsavtelet i sig får en alldeles för stor roll i det hela. Det som avgör är vad man i praktiken gör.
Många av de kreativa lösningar man fick ta i bruk hade sin bakgrund i geografin. Avstånden mellan de olika kommundelarna var – och är – lika för alla. Avstånden har inte heller ändrats sedan kommunsammanslagningen.
Öhman exemplifierar problematiken med alternativet ”kommunalt samarbete” jämfört med en gemensam kommun så här:
– Ett kommunalt samarbete bygger egentligen på principen att man när som helst kan välja att hoppa av om man inte vill vara med. Det betyder att den som vill minst i praktiken får sin vilja igenom. Samtidigt betyder det att tråkiga saker som måste göras blir ogjorda.
”Lokalnämnderna har väldigt litet makt”
Den stora vinsten inom skolväsendet var tillgången till en bredare kompetens inom kommunen. Skolorna fick tillgång till kuratorer, psykologer, socialkuratorer och IT-stöd på ett helt annat sätt. Man fick professionellt stöd inom den egna organisationen och behövde inte köpa det utifrån.
– Visst blev det mer byråkratiskt till exempel med tanke på konkurrensutsättningen, vilket kan upplevas som stelbent – och delvis också är det.
Delområdesnämnderna är Öhman delvis skeptisk till. Han skulle föredra att den lokala intressebevakningen istället skulle skötas via lokala föreningar och organisationer i stil med Pro Iniö, Pro Nagu och så vidare.
– Lokalnämnderna har väldigt litet makt och är en del av själva organisationen. Därför är en organisation som fungerar utanför det kommunala att föredra.
Att beslutsfattandet flyttats längre ifrån de mer perifera kommundelarna upplevs som en försämring av påverkningsmöjligheterna.
– Tidigare var kommundirektörerna ett slags ombudsmän för kommunen och jobbade också med en mängd olika saker som antingen hörde eller inte hörde till kommunens uppgifter. Den regionala intressebevakningen fungerar kanske till och med bättre i dag, men den lokala intressebevakningen är sämre, medger Öhman.
Stora avfolkningen skedde redan på 1960-talet
Det talas mycket om befolkningsutmaningen, men Öhman påminner om att den riktigt stora avfolkningen i skärgården kom redan på 1960-talet. Fenomenet med urbaniseringen är global, folk dras till tätorterna.
– Å andra sidan är jag inte så orolig, eftersom folks sätt att bo och leva i dagens samhälle är ett helt annat än förr. I dag bor man vissa tider i sitt hus på landet, vissa tider inne i stan, vissa tider utomlands… Folk är rörliga och det är i praktiken valfritt var man skriver sig. Förr i tiden skrev man sig av solidaritet i den gamla kommunen, men i dag finns inte den solidariteten kvar.
Öhman påpekar att det faktum att arbetslivet och sättet att leva i dag ser helt annorlunda ut än för tjugo år sen gör att han ser skärgårdens sits som bättre i dag än för tjugo år sedan.
– Det har aldrig funnits så mycket folk i skärgården som nu, men det har aldrig bott så lite folk i skärgården som nu.
Vad saknar du mest från din tid som stadsdirektör?
– Det sociala umgänget, att träffa en massa folk och diskutera intressanta ärenden. Nog finns det också saker jag inte saknar.
Folke Öhman
Stadsdirektör i Pargas 2002–2008 (kommunsammanslagninen).
Stadsdirektör i Väståbolands stad (senare Pargas stad) 2009–2015.
Numera pensionär.
Kommentarer
Alla som kommenterar ÅU:s webbartiklar förväntas göra det sakligt och under sitt eget namn. Vi godkänner inga länkar till externa webbplatser i kommentarerna. Kommentarerna modereras. Fyll i både ditt för- och efternamn, tack.