Florence Schmitt ger cancerfamiljer hopp och stöd
Åbobon Florence Schmitt är psykoterapeut och utsågs i år till årets cancerskötare i Finland. Foto: Anja Kuusisto
När patienten du möter är en 28-årig ensamförsörjande kvinna med två små barn och hon har en elakartad cancerform – hur beter du dig, vad finns det för tröst att ge?
Frågorna snurrar i mitt huvud och fallet är äkta.
Det ingår i en vetenskaplig artikel kring några patienter vid ÅUCS cancerklinik, en artikel författad av psykoterapeuten, Åbobon Florence Schmitt med flera.
Artikeln har den något provocerande rubriken: Behövs det en familjepsykoterapeut vid cancerkliniken?
Ja, är artikelns svar. Ja, är svaret i den moderna vården av i dag.
Men det var något helt annat för 20 år sedan, och det var också annat ännu när artikeln skrevs 2007.
Tidigare såg man en sjukdom, nu ser man en individ
– Länge fokuserade cancervården uteslutande på patienten. Man vårdade den som var sjuk, man skötte sjukdomen, säger Schmitt.
– Numera utgår man från patientens behov, vad behöver den här individen. På vilket sätt kan man underlätta att oron och ångesten dämpas, inte bara hos den som är sjuk, utan i familjen. Det brukar medföra att patienten som helhet mår bättre.
Schmitt har bidragit till hur cancervården för familjer har förändrats. De patienter hon beskrev i artikeln hade år 2006 ingått i ett test av en ny vårdmetod med psykosocial konsultation. Schmitt doktorerade 2008.
Överraskad över utmärkelsen Årets cancerskötare
I oktober i år fick hon pris som Finlands främsta cancerskötare.
Överraskad hade hon frågat cancerförbundet hur det kan komma sig, hon jobbar inte ens som sjukskötare utan som psykoterapeut.
– Svaret var att mitt namn hade föreslagits av så otroligt många på Facebookgrupper och i olika forum. Sådant där har jag ingen koll på, jag använder inte sociala medier.
Det hon däremot gör är att hon stöder familjer där en förälder drabbas av cancer.
Har träffat cirka 80 familjer i året
Om det finns ett eller flera minderåriga barn till den cancersjuka har Schmitt ingått i vårdteamet, och det har betytt cirka 80 familjer per år vid ÅUCS.
Nu går hon vid pension vid årsskiftet. Efterträdaren får ett psykoterapeutjobb på deltid och enbart familjer med barn upp till 12 år får i fortsättningen det här psykoterapeutstödet.
– Vårdpersonalen vid cancerkliniken vill se hela människan och stöda familjerna, men det är så svårt att hinna göra det man vill inom vården nuförtiden. Det gör jobbet tungt.
– Cancerpatienterna har fördubblats på 20 år men personalstyrkan är densamma, och det känns som om det vällde in patienter genom alla dörrar och fönster.
Ökningen kan förklaras med åldersstrukturen hos en åldrande befolkning, dels har diagnostiseringen utvecklats och cancervården likaså – numera kan många cancerformer botas, till exempel i bröstcancer är det 8 av 10 som friskförklaras helt.
Konkreta diskussioner stöder
Konkreta och praktiska frågor kommer också tals när hon talar med barn och ungdomar vars förälder har fått cancer.
– Med ett litet barn kan konkreta förklaringar vara bra. När mamma tappar håret har jag för ett litet barn kunnat säga att det är som lövträden på hösten, löven faller, men sedan växer det ut nya igen.
För i de flesta fall växer håret ut – och det finns en framtid också efter cancerdiagnosen.
– Vårt dagliga arbete på kliniken handlar om att stöda familjerna i den nya vardag som uppkommer när någon insjuknar.
Så den 28-åriga mamman då, ensamförsörjaren med två barn, hur tog hon sin cancer?
– Hon kände oro både för sina föräldrar och för barnen. Vänner togs med i samtalsterapin. Att ta tag i praktiska frågor, var man får stöd, hur man kan få hemhjälp, allt sådant ger trygghet.
Man kan tyvärr dö ”mitt i livet”
Men i Florence Schmitts jobb är också döden ständigt närvarande. Hon har något förundrat funderat över varför så många föräldrar inte reflekterar över att de faktiskt kan dö ”mitt i livet” – och vad händer med barnen då.
– När en svår sjukdom plötsligt kommer är de flesta oförberedda. Speciellt i de fall där det efter en skilsmässa endast finns en vårdnadshavare till barnet, har jag ett förslag.
När man fastslår vårdnaden av minderåriga barn kunde det ingå att den sociala tjänstemannen också utser en annan vårdnadshavare för barnen än föräldrarna.
Det hon talar om en juridisk term, en vårdnadshavare som tingsrätten fastslår, på finska heter den ”oheishuoltaja”.
– Det måste inte bli så att den personen – kanske en gudmor, gudfar, ett syskon eller vän till någondera föräldern – tar hand om barnen om föräldrarna dör. Men det skulle finnas en person som de sociala myndigheterna måste konsultera i en sådan situation, någon som med föräldrarnas vilja har ansvar för barnen.
För trots vårdens framsteg klarar sig inte alla.
– Och jag har aldrig stött på en patient som har sagt att hen är ok med att livet tar slut. Men hur man förhåller sig till döden varierar, och det finns mycket man kunde tänka på medan man är frisk.
Feldt-Ranta var öppen och gav samtidigt andra stöd
– Politikern Maarit Feldt-Ranta verkar ha varit ett undantag. Hennes sätt att berätta om sjukdomen och om hur hon till exempel umgicks med sitt barnbarn, samlade gemensamma minnen och skrev brev som kan öppnas senare, det är ett modellexempel på hur man borde agera.
– Jag tycker precis alla borde döstäda, så där som Elisabeth Rehn tipsade nyligen i en intervju i Helsingin Sanomat. Man kan inte utgå ifrån att efterlevande ska ta hand om allt man har samlat på sig, och precis alla ska någon gång dö.
Döstädning är ett exempel på hur man väldigt konkret kan förhålla sig till att livet är ändligt.
Samtalen som psykoterapeuten för med cancerpatienten och dess anhöriga kan beröra flera generationer, nyfamiljer och olika konstellationer.
I regel får samtalen patienten och de anhöriga att hantera situationen bättre.
Florence är en utvecklare av vården
Man kan hävda att det finns likheter mellan Florence Schmitt och den globalt mest kända sjuksköterskan genom tiderna, Florence Nightingale, även om Schmitt tar liknelsen med en axelryckning.
Nightingale (1820–1910) ägnade också sitt liv åt att göra gott för andra och att utveckla sjuksköterskeyrket, och det kan man minsann säga att Schmitt också har gjort.
Men när Nightingale var född i en brittisk överklassfamilj som frikostigt bekostade hennes utbildning och stödde hennes arbete, är Florence Schmitt från en fransk familj utan tillgångar.
– Vi var fattiga och att kunna gå sjukskötarutbildningen var ingen självklarhet.
– Men min inställning till jobb är att det är ett kall. Jag vill medverka till att de som lider får det bättre.
– När jag undervisar vårdpersonal betonar jag att vårt mål är en bättre, helare människa. När man är helare och mera du med sig själv är det lättare att möta sin sjukdom, eller döden.
Florence Schmitt
Född i Strasbourg, uppvuxen i Frankrike.
Kom till Finland 1983 för att frivilligarbeta vid den katolska kyrkan i Åbo.
Att lära sig finska tog minst fem år, säger hon. Hon jobbade först som städare och kock, innan den franska sjukskötarutbildningen hon hade i bagaget kunde kompletteras med vårdstudier på finska.
Som sjukskötare slog hon in på psykiatrin, läste senare familjeterapi och psykoterapi med mera vid Åbo universitet.
Blev pol.mag med huvudämnet sociologi.
Doktorerade 2008 i barnpsykiatri vid den medicinska fakulteten.
Har jobbat cirka 20 år med cancerfamiljer vid barnpsykiatriska kliniken vid Åbo universitetscentralsjukhus, går i pension vid årsskiftet.
Bor: Centralt i Åbo. Har ingen sambo eller barn, men många vänner, är gudmor och gudmormor.
Gillar: Naturen, promenader, vattenlöpning i Petrelius simhall.
Talar franska, tyska, engelska, finska och lite svenska.
Kommentarer
Alla som kommenterar ÅU:s webbartiklar förväntas göra det sakligt och under sitt eget namn. Vi godkänner inga länkar till externa webbplatser i kommentarerna. Kommentarerna modereras. Fyll i både ditt för- och efternamn, tack.