Fisk, söta limpor och glögg – många av skärgårdens jultraditioner har kommit från Sverige
De flesta av våra jultraditioner har kommit hit via skärgården från Sverige och blivit var mans traditioner.
En del av det traditionella julfirandet har fallit i glömska vid det här laget.
Fisk och bröd har traditionsenligt hört till julmaten i skärgården. Den viktigaste fisken har varit gädda, av vilken man har kokat gryta. Traditionen lever fortfarande kvar i ytterskärgården.
Fisk åts speciellt under adventstiden. Den seden torde härstamma från tiden före reformationen, då fastan var en del av väntan på julen.
Redan på 1400-talet fick härskaren ta emot en julgädda från Korpo. Den här hedersbetygelsen försvann då Finland efter den svenska tiden blev ryskt och då skinkan fick en allt viktigare ställning.
Under president Urho Kekkonens tid återupptogs traditionen år 1965 och efter det tar republikens president emot en gädda som julhälsning.
Brödhög med magisk verkan
Förutom fisken var brödet viktigt på julbordet. En specialitet i skärgården var den söta limpan, som fortfarande är välkänd och som bakas på råg- och vetemjöl samt malt.
Fänkål, koriander, pomeransskal och sirap kan användas som krydda. Smaken uppstår i ugnens eftervärme.
– ”Vårt dagliga bröd” har haft en stor betydelse och på julen märktes det i brödhögen, säger Tarja Tuulikki Laaksonen som har forskat i jultraditioner.
Hon är också filosofie doktor, faktaboksförfattare och värdinna på en gård där det odlas spannmål.
I sin bok ”Hyvää Joulua” beskriver hon hur brödhögen har innehållit runda bröd i olika storlekar, bakade av olika slags spannmål, staplade på varandra. Det största brödet bakades av de bästa kornen i skördens första kärve.
Det brödet åt man inte, utan det sparades tills det var dags att så. Då smulades det ner på åkern och i sädeslåren för att bringa en god spannmålsskörd.
Också djuren fick ta del av brödkakan. Smulorna fick dock inte falla på golvet, eftersom det betydde otur och olycka i huset.
Man trodde att brödhögen samlade magiska krafter, som främjade fruktbarhet, under jultiden.
Annina SuominenRedan kejsar Nero…
Glöggen, julens dryck, har kommit hit från Sverige. Det är dock inte frågan om någon svensk uppfinning, utan kryddat glödgat vin dracks redan under kejsar Neros tid i Rom.
I Tyskland har det druckits som Glühwein.
Drycken var en delikatess för herrskapet och spreds sig till allmogen bland annat från julkyrkan.
Det var så kallt i kyrkorna att julmässan ibland måste avbrytas för att dricka glögg.
Kryddorna var värdefulla och det var inget som vem som helst hade råd med.
På medeltiden odlades örter i klostren både som kryddor och som läkeörter. Ännu på 1600-talet förvarades kryddor i krukor ovanpå dyrbara barockskåp och bara speciella utvalda personer fick hantera dem.
I skärgården dekorerades stugorna på ett annat sätt än i resten av landet. I taket och på väggarna hängdes lakan och tyg i hopp om att det sotiga och mörka rummet skulle lysas upp av samma himmelska vithet som mötte folket då de på juldagsmorgonen steg in i den ljusupplysta julkyrkan.
Fjädrar och band
Tygen dekorerades med det finaste som fanns i huset, som handarbeten, silkesscarfar, band och fågelfjädrar.
Från Åbo skärgård härstammar Tomaskorset, en korsformad julprydnad gjord av näver. Man trodde att den höll ondskefulla döda borta. Troligtvis är det kyrkornas kors av smidesjärn som har fått stå modell för spånkorset, som också är aposteln Tomas symbol enligt gammal svensk tradition.
Julgran var sällsynt i den yttre skärgården. Däremot satte man ut en havrekärve till djuren.
Sängarna behövdes för annat
Stuggolven pryddes av halm, som både värmde och var mjukt.
Under julen sov husfolket nämligen inte i sängarna, som lämnades tomma för dem som gått hädan av husets invånare.
Julens viktigaste dekoration var dock ljuset. Det skapade ljus i den mörka stugan och sågs också som en symbol för Kristus.
Man tillverkade olika ljus bland annat för bastun, julmorgonen, kyrkan och stallet. Av det vax som blev över tillverkade man sprakande ljus till barnen. På finska kallades de för ”kusipoika”.
Julljusen tändes på julaftonskvällen för att lysa väg för de andar som skulle komma till sina gamla boställen på julnatten.
Ljuset var viktigt och efterlängtat, men också en värdefull ljuskälla på den tid då man vanligen fick hålla till godo med rykande pärtor.
Ljuset betydelse har sammanfattats av Zacharias Topelius, som sade att det inte finns ett så fattigt torp att det inte skulle ha ljus till jul.
Tomtarna kom också från Sverige
Också tomtarna, som kan ses som dagens främsta julsymboler har kommit hit från Sverige.
Enligt folktron var tomtarna vanligtvis gårds- och hustomtar. Varje gård hade sin egen log-, penning- och skittomte. Den första vaktade förråden med säd, den andra penningkistan och den tredje kom med gödsel till gården.
Tomtarna fick sina röda och jultomteliknande drag i och med konstnären Jenny Nyströms julkort i slutet av 1800-talet.
Tarja Tuulikki Laaksonen har också hittat en figur på Nyströms julkort som påminner mycket om våra dagars julgubbe.
Hans förfader anses dock vara den amerikanska Haddon Sundblom, vars pappa var från Åland och mamma från Sverige.
– Visst är det möjligt att Nyströms har skickat julkort till Sundbloms, som Haddon har inspirerats av, funderar Laaksonen.
Till julen har det alltid hört både munter samvaro och stillhet.
Allt klart i tid
Julen förbereddes i god tid så att allt skulle vara klart då julfreden utlystes. Brödet var bakat, ljusen stöpta, korven stoppad, halmen hackad och gäddan infångad.
På Tomasdagen var det dags för husbönderna att dra till bys för att avsmaka ölet. Hästen måste mer eller mindre hitta tillbaka hem på egen hand, om husbonn inte var karl nog efteråt att hålla i tyglarna.
På julafton utlystes julfreden som slog fast att den som under julen bar sig illa åt skulle straffas hårdare än vanligt.
Den här lagparagrafen slopades officiellt först för femtio år sedan.
I de finare hushållen var julaftonen en högtid där magarna fylldes av godsaker. Också i skärgårdshemmen firades julen.
– Åtminstone serverades det julgröt, fisk eller kött, och på bordet fanns ljus och Bibeln, säger Laaksonen.
I julklapp gav man sådant som behövdes.
På juldagsmorgonen var det dags för julotta, dit man åkte med antingen släde, kälke eller båt.
Artikeln bygger på en intervju med fil.dr. Tarja Tuulikki Laaksonen och på hennes bok ”Hyvää Joulua, Tietoa ja tarinoita joulun tunnusmerkeistä”, Docendo 2016.
Maija Arosuo
maija.arosuo@aumedia.fi
Översättning: Carina Holm
Kommentarer
Alla som kommenterar ÅU:s webbartiklar förväntas göra det sakligt och under sitt eget namn. Vi godkänner inga länkar till externa webbplatser i kommentarerna. Kommentarerna modereras. Fyll i både ditt för- och efternamn, tack.