Fira jul som Knyttet!
Det här är en opinionstext, åsikterna är skribentens egna.
Granntomten som brukar vara upplyst hela advent är mörk i år. I fjol lyste varje äppelträd som en julgran. Nu måste man tänka på räkningen.
Grannen åt andra hållet är också nästan nedsläckt. Tidigare hade de så flödig utebelysning året runt att jag gett hela huset samma öknamn som den första stora julupplysaren i min barndomsby.
Han var en ensamboende farbror som hade inspirerats av amerikabilder och förstärkte konturerna av sitt lilla hus med ljusslingor.
Det väckte en del ont blod, för farbrorn var kund hos socialväsendet, fast på den tiden sa man inte kund, utan fall, socialfall. Jag tyckte det var fint att han visade världen att han fanns.
Julen är konservativ och vill att vi ska se tillbaka. Men att springa runt och jaga speciella livsmedel till ett traditionellt julbord, varför måste man göra det? Frågan fastnade på mig redan som liten. Jag får fortfarande jobba på att fatta att många, fast de inte ens är hemuler, njuter av det som kallas julbrådska.
Men ett speciellt julminne tangerade en viss brådska. Det var julaftonsförmiddag och det knackade på dörren. Utanför stod mamman till en elev som hade mamma som lärare. Hon såg lite besvärad ut, räckte fram ett litet paket.
Julklappen var från en skolpojke på åtta år till en omtyckt lärare. Och, sa mamman, familjen hade fått en liten chock när det blev klart att han trodde att tomten skulle hämta den i farstun i deras hus där han trosvisst lämnat den, och transportera den till rätt adress på julafton.
Det var på 1900-talet när åttaåringar kunde få återfall i julgubbstron.
Men det rörande var att mamman utan vidare tog sparken hem till oss, en väg på nästan tre kilometer.
En mer rationell förälder hade gömt klappen över helgen och dykt upp med den senare, men hon gav sig tid och levererade på rätt dag. En lojal och underbar gest som lyfte också vår jul.
Jultraditioner är den bitterljuva spegeln där vi ser hur allting förändras. Jultallriken må vara densamma, fast kanske kantstött, julgröten kokas av nya kockar.
Men när jag passerar biblioteket under julveckan kan jag inte motstå volymen ”Julens Bästa Berättelser” där den står så rakryggad i hyllan.
Berättelserna är så snabbt hopkrattade att boken inte har några redaktörer att katalogisera efter, den hamnar på JUL, strax intill KAF, noveller av Franz Kafka, jag lånar dem också.
Boken är tryckt på vårt sekel, jag hade tippat 1984, senast. Finns det ett juluppfattningsindex som bestämmer hur julbilden får förändras genom åren? Det vore intressant att ta del av.
Julskildringar med klassperspektiv är fortfarande i svang. Ingmar Bergmans ”Den stora julmiddagen (i Fanny och Alexander)” i textform håller mer resolut kvar fröken Esters och fröken Vegas ogillande miner inför julmiddagen med arbetsgivaren än den visuellt översvallande filmen.
Julen är faktiskt ganska sträv i de flesta av samlingens berättelser, av Slas, Bengt Anderberg, evangelisten Lukas, Heinrich Böll.
Och Selma Lagerlöf går aldrig ur julmodet, hon får vara med i två versioner, en handlar om julminnen från Mårbacka, där hon som flicka packar upp sybehör i långa rader, fast hon önskat sig en bok.
Strävast är dikten av Elsa Grave (fint att hon fick vara med!) som handlar om en framtidsjul (typ nu!) där allt är projektioner – som kan fås med valbar doft. I Tove Janssons ”Granen”, självklar bland julens bästa, är muminfamiljen yrvaken och skärrad, men redo för vad som komma skall, med livbälten, aspirin och pappas gamla bössa.
Men Knyttet sammanfattar till slut ett sunt förhållningssätt till julen. Alla behöver inte göra likadant: ”Är det nu så stor skillnad bara idén är den riktiga?”
Var som Knyttet! God jul!
Kommentarer
Alla som kommenterar ÅU:s webbartiklar förväntas göra det sakligt och under sitt eget namn. Vi godkänner inga länkar till externa webbplatser i kommentarerna. Kommentarerna modereras. Fyll i både ditt för- och efternamn, tack.