Finland stannar och stagnerar när både regering och fackförbund dundrar på
I december spände flera fackförbund sina muskler för att visa sitt missnöje mot regeringens planerade arbetslivsreformer.
Nu är fackförbunden ännu fler och stridsåtgärderna ännu massivare. Men regeringen verkar inte heller den här gången darra på manschetten.
De politiska strejker som utlysts till månadsskiftet januari–februari är exceptionellt omfattande.
Nästa vecka påverkas så gott som varenda finländares vardag under ett par dagar, eftersom arbetet läggs ner i allt från matbutiker, hotell och restauranger till kollektivtrafik, flygtrafik och hamnar.
En stor del av industrin stannar, fabriker står, daghem håller stängt.
Några dagar senare, den 6 februari, deltar Akavas medlemmar i en utmarsch, även i Åbo, som inbegriper bland andra läkare, farmaceuter, psykologer och ingenjörer.
Det är ändå svårt att föreställa sig hur Finlands problem kunde lösas genom strejker.
Fackförbunden tampas med att få tillgång till regeringens öra, men ännu mer krävande tycks det vara att hitta och bejaka strukturella arbetsmarknadsreformer. Läget lättas inte upp av finansminister Riikka Purras löfte om att våren blir svår.
Enligt Internationella valutafonden (IMF) är regeringen på rätt väg med sina åtgärder, men det krävs ännu större nedskärningar och strukturella förändringar om Finlands offentliga ekonomi ska fås i balans.
IMF rekommenderar bland annat skärpt beskattning, till exempel en höjd koldioxidskatt, ett förenhetligande av mervärdesskatterna och en minskning av skattelättnaderna för icke-börsnoterade bolag.
Nu är regeringens främsta satsning att öka sysselsättningen och budskapet är ett frankt “marsch pannkaka på jobb, alla!” Men det är inte en realistisk verklighetsuppfattning.
Alla i arbetsför ålder är tyvärr inte arbetsförmögna till hundra procent, och 50-plussare klassas som övermogna på arbetsmarknaden.
Regeringen blundar också för vilka effekter de minskade sociala förmånerna har på många som är beroende av stöd.
Kalla fakta är att ju sämre Finland är på att hitta sätt att öka exporten, desto värre kommer nedskärningarna att behöva bli.
Reformer av den här omfattningen skulle inte krävas om vi hade tillväxt och en framgångsrik exportindustri.
Vad ska Finland då göra om vi inte vill fortsätta leva på lånade pengar?
Sällan har man hört något fackförbund komma med tänkvärda öppningar som svar på den frågan, och därför är det inte bara regeringen som har anledning att se sig i spegeln när landets ekonomi stagnerar.
Fackförbund som stannar landets infrastruktur gång på gång bara för att de kan för oss inte framåt.
Vårt välfärdssamhälle har byggts på med många olika reformer under årtiondenas lopp, reformer som inte nödvändigtvis spelar samman och som blir allt svårare att greppa – oberoende av vilken färgs regering som leder landet.
En genuin vilja att försöka nå nya lösningar och bygga en bättre arbetsmarknad borde därför vara en gemensam strävan för både regering och fackförbund om det ska finnas en chans till en mer konstruktiv väg framåt för Finland.
Kommentarer
Alla som kommenterar ÅU:s webbartiklar förväntas göra det sakligt och under sitt eget namn. Vi godkänner inga länkar till externa webbplatser i kommentarerna. Kommentarerna modereras. Fyll i både ditt för- och efternamn, tack.