Politiker har slumpat bort massor av Finlands nationalegendom – kan vi ens behålla våra vattenresurser?
Ett dygn. Så snabbt gick det att samla över 50 000 namn för medborgarinitiativet om den finländska vattenförsörjningen. På måndagseftermiddagen hade över 75 500 stött initiativet ”Vesi on meidän” (Vattnet är vårt).
Nu får riksdagen ta ställning till frågan om en lag som skulle hindra att offentligt ägda vattenförsörjningstjänster – såsom vattenverk och rörnät – kan säljas till privata företag. Initiativtagarna hänvisar bland annat till hur det gick i England och Wales då de regionala vattenbolagen privatiserades.
– Det pris som konsumenterna betalar har stigit, samtidigt som distributionsproblemen har blivit vanligare. Vattnets kvalitet har försämrats.
De verkar faktiskt inte vara nöjda i England och Wales. I en gallup 2017 uppgav 83 procent av de svarande att de hoppas att vattenbolagen skulle åternationaliseras.
Året därpå beskrev tidningen Independent det hela så här:
”De flesta vatten- och avloppsbolagen ägs av privata bolag som sysslar med omstridd skatteplanering.”
Samma år rapporterade Financial Times om en studie som tyder på att de privatiserade vattenförsörjningstjänsterna årligen kostar konsumenterna 2,3 miljarder pund extra. Cirka 2,5 miljarder euro, varje år.
När de regionala vattenbolagen såldes för 7,6 miljarder pund gav regeringen köparna dessutom en ”hemgift ” – det är faktiskt det ord britterna använder – på 6,5 miljarder i form av stöd och avskrivna lån.
Det intressanta är att allt låter så bekant, ur finländsk synvinkel, också hemgiften. Det är som då finska staten sålde sin andel i Kemiras GrowHow-gödselverksamhet till norska Yara International. Yara fick i praktiken en monopolställning i Finland och priserna på gödsel sköt i höjden. För GrowHow fick staten 208 miljoner euro.
Hemgiften, då? Den var enorm: Med köpet av GrowHow fick Yara också Soklis gruva, med fosfortillgångar som beräknats vara värda flera miljarder euro. Och det är en försiktig uppskattning. Värdet stiger för varje år då världens fosfortillgångar sinar.
Vattenförsörjning är lite som elförsörjning. Rör är som kablar, ett naturligt monopol, en investering som är så stor att det i praktiken aldrig lönar sig för andra att bygga nya parallella system.
Som i fallet Fortum och Caruna. Först var det regeringen som 2013 slopade kravet på att energibolaget Fortum ska ha en strategisk uppgift i att upprätthålla ett elnät. Och sedan var det fritt fram att sälja rasket, till Caruna. Hur det gick sedan vet alla.
Titta på Sverige. De har sitt Svenska kraftnät, ett statligt affärsverk, som tidskriften Ny Teknik nyligen beskrev så här: ”Stamnätet är Sveriges viktigaste infrastruktur.”
En av storägarna bakom Caruna är First State Investments, var dåtida investeringsdirektör Peter Meany på en reklamvideo förklarade hur bra det är att köpa upp naturliga monopol, eftersom man på så vis undviker konkurrens och därför lättare kan höja priser.
Caruna har också visat sig vara väldigt skickligt på skatteplanering, på samma sätt som First State Investments. Sistnämnda ägde för övrigt en tid också sändningsbolaget Digita. Yle, som behövde pengar, fick cirka 300 miljoner då den verksamheten såldes i början av 2000-talet.
Det som mediebolagen har betalt för att utnyttja Digitas nät handlar om en mångfaldig summa – och när First State Investments var ägare 2012–2018 planerades allt så bra att vinsten från den lönsamma nätbolagsverksamheten var så gott som skattefri.
Gödsel, stamnät och sändningsbolag är bara några exempel där statlig egendom slumpats bort till underpris, med resultatet att kostnaderna skjutit i höjden. Det sätt som den finska statens egendom i tiotals år har slumpats bort för tankarna till tiden då oligarkerna delade upp allt som var av värde när Sovjetunionen rasade samman.
Det är alltså inte underligt att många vill stoppa att något motsvarande sker med de offentligt ägda vattenförsörjningstjänsterna.
Spontant sett uppfattar kanske inte alla vattentjänster som en särskilt lukrativ nisch, men så är inte fallet. De offentliga vattenförsörjningstjänsterna är högintressanta, eftersom Finland är världens rikaste land då det gäller vattenresurser. Detta enligt Unescos jämförelse.
Den som kontrollerar vattenförsörjningen har makten över denna rikedom. Det handlar inte bara om potentialen i att höja priser men också om möjligheten att exportera och exploatera vattenresurser på helt nya sätt. Vattnet i finska vattendrag och sjöar är värt många miljarder, så lobbning och smörjning har säkert pågått länge.
Samhällets kontroll över vattenresurserna är en så fundamental byggsten för ett välfärdssamhälle att det skulle vara oförlåtligt om också den slumpas bort.
Tack, Stefan Holmström. Viktiga saker att ta upp.
Dock: Sverige är inget att jämföra med. Försäljningarna har bara, hittills, omfattat andra samhällsnyttigheter.