Finland är ett u-land då det gäller mediepolitik
Europeiska kommissionen har konstaterat att Yles skattefinansierade verksamhet snedvrider marknaden. Yles textbaserade nyheter på webben, utan i huvudsak audiovisuella element, är lagstridig verksamhet.
För tillfället är en ändring av Ylelagen under beredning. Den nya lagen kommer att begränsa Yles textbaserade nyheter på webben. Lagförslaget är ett steg i rätt riktning. Finland komma ett steg närmare europeisk praxis i hur skattemedel disponeras i mediebranschen.
Lagförslaget, eller propositionen, innehåller dock ett undantag för Yles svenskspråkiga verksamhet. Enligt undantaget i lagförslaget skulle Svenska Yle i den regionala verksamheten få en öppen fullmakt att med skattemedel konkurrera med de privata mediehusen. Undantaget baserar sig på antagandet att det inte finns eller att det endast i liten utsträckning finns regionala nyheter på svenska i Finland.
De svenskspråkiga tidningshusen i Finland har tillsammans med Medieförbundet varit tvungna att påvisa att det aktuella lagförslaget inte baserar sig på verkligheten. Antagandena om att det inte finns eller att det finns endast ett litet nyhetsutbud på svenska i Finland är felaktiga. Staten har ännu möjlighet att korrigera lagförslaget så att det motsvarar verkligheten.
Det stora problemet verkar vara att Finland saknar en mediepolitik. Politikerna verkar utgå från att riksdagens egna bolag Yle, ska sköta nyheterna i Finland. Yle styrs formellt av bolagets styrelse och förvaltningsråd. Förvaltningsrådet är politiskt sammansatt.
Yles verksamhet borde styras och ledas av Yles styrelse och förvaltningsråd. Hur är det egentligen, gör dessa organ något i praktiken? Det verkar vara oklart om dessa organ ens fattar beslut i viktiga frågor. Yle verkar styras med låg profil. Ingen offentlig kommunikation om det i lag definierade uppdraget förekommer och viljan att diskutera Yles uppgifter är liten.
Att styra Yle och förtydliga Yles lagstadgade uppdrag och uppgifter handlar inte om styra innehållet i Yles nyheter. Det här verkar vara oklart till och med för politikerna. Svaret man ofta får av politiker är att de inte kan befatta sig med Yles uppdrag. Om inte riksdagen kan eller vågar säga vad deras eget bolag har för uppdrag, vem ska då göra det?
Situationen har lett till att Yle gömmer sig bakom sin otydliga och bristfälligt definierade public service uppgift och som reservargument tar man att Yles uppgift är att trygga demokratin i landet. Alla ska ha rätt till alla nyheter överallt och då ska Yle ha rätt att göra vad bolaget finner vara bäst.
Finland är ett u-land då det gäller statens mediepolitik. Politikerna borde göra en virtuell studieresa till de övriga nordiska länderna. Några positiva saker är trots allt på gång i Finland. Ylelagen ska revideras och Finland funderar på att införa ett permanent statsstöd till medierna.
Ändringen av Ylelagen krävde ett ingripande av EU. Det här berättar en hel del om hur politikerna anser Yle vara någon form helig ko i Finland. Även Sverige, Norge och Danmark har starka public service bolag. Finansieringen av public service bolagen i Norden är likartad, kostnaden per invånare varierar mellan 79 och 111 euro. Den stora skillnaden är stödet till privata mediehus. I år är summorna följande: Sverige 143 miljoner euro, Danmark 100 miljoner euro, Norge 62 miljoner euro och Finland 8 miljoner euro.
När man ytterligare lägger till att mervärdesskatten på medieprodukterna är noll procent i Danmark och Norge, sex procent i Sverige och 10 procent i Finland, visar det att Finland inte har haft stor förståelse för att landet även i framtiden behöver en mångsidig regional och lokal nyhetsbevakning. I Finland har riktningen och målsättningen varit att skapa en allt större roll för statens egna mediebolag.
Kärnfrågan är, ska Svenska Yles regionala verksamhet få en konkurrensfördel på marknaden, som avviker från resten av Yle och från mediemarknaden i hela Europa?
De svenskspråkiga tidningshusen och Medieförbundet har varit tvungna att agera för att lagberedningen ska kunna göra sina bedömningar utgående från fakta, inte från antaganden.
Antagandena har varit att: 1) Det finns inte eller det finns endast begränsat med regionala nyheter på svenska i Finland. Fel, 90 procent av den relevanta målgruppen läser dessa regionala nyheter. 2) Svenska Yle producerar endast kompletterande regionala nyheter. Fel, Svenska Yles regionala nyheter konkurrerar med de privata mediehusen. 3) Svenska Yles regionala verksamhet försvagar inte de privata mediehusens verksamhetsförutsättningar. Fel, Svenska Yles regionala verksamhet försvagar mediehusens verksamhetsförutsättningar.
Konkurrensrättsligt sett torde saken vara entydig. Inte ens Svenska Yles regionala verksamhet står ovanför lagen. Nu är det upp till staten. Finland behöver en genomtänkt mediepolitik, där Yle har ett centralt och starkt audiovisuellt uppdrag.
Yle är var och en tvungna att finansiera, medan man kan välja vilket mediehus man köper tjänster av. Det utgör en enorm skillnad.
Tidningshusen och Medieförbundet vill ha monopol på textbaserad artiklar, är det inte om något att snedvrida marknaden? YLE gör vad de skall göra och det är att skapa nyheter och nöje i alla olika format för olika medier. Kanske dags att inse det som sades i slutet av 90-talet att Internet kan vara slutet på pappersmedia har mer eller minder blivit verklighet, det har bara tagit längre än vad man gissade att det skulle ta. För vem vill betala för gamla nyheter som man i många fall har läst tidigare? Nå folk har t.ex betalat för ett album på C-kassett, för att sedan köpa vinyl för att sedan köpa CD:n och nu betalar för en fil eller tjänst, när man enkelt skulle kunna konvertera CD:n för att lyssna på telefonen. Människan är korkad och betalar för sin dumhet om och om igen istället för att ta omvägar och tänka utanför boxen. Samma gäller det för företag mediebranshen som är långsam i svängarna eller är ute efter monopol och köper upp andra som är i vägen.