FILMPREMIÄRER: Dolda känslor fattar eld i Burning och nya Sunefilmen är genuint rolig
Vänner? Sällan. Han till vänster är bondeson som vill bli författare, till höger en farlig playboy. Pressbild
Burning
Sydkorea 2018
Regi: Chang-dong Lee
I rollerna: Ah-In Yoo, Steven Yeun, Jong-seo Jeon
2:28 F16
****
Sydkoreanen Chang-dong Lee, född 1954, har gjort fem filmer tidigare. ”Burning” torde vara den första som visas hos oss. Filmregissören började som lärare och författare och har nu tagit itu med den enormt berömda japanska författaren Haruki Murakami. Den korta novellen ”Att bränna lador” har blivit 2½ timme filmupplevelse.
Huvudpersonen i ”Burning”, Jongsu (Ah-in Yoo) tillhör generation Y. Han har författardrömmar, han har studerat författarskap och jobbar på sitt första alster; men han är tvingad att försörja sig med diverse småjobb i Seoul. I storstaden träffar han barndomsvännen Haemi (Jong-seo Jeon). Hon arbetar som lättklädd dansare/inkastare vid ett stort varuhus. Vem är hon? Jongsu kan inte placera henne men går med på att sköta hennes katt medan hon är på resa i Afrika.
Efter en natt med henne i hennes minimala lägenhet är han förälskad. Och sköter katten som aldrig visar sig.
Under tiden har Jongsus våldsamma pappa blivit häktad och sonen tvingas sköta den lilla bondgården vid gränsen till Nordkorea. Mamman försvann för länge sedan.
När den unga damen återvänder från Afrika har hon i sitt sällskap den några år äldre, snygge, rika Ben (Steven Yeun). En playboy som kör Porsche och bor i futuristisk och stor lägenhet, en ”Gatsby” som håller fester för rika och fattiga, bildade och korkade. Ungdomarna från landet (förnedrad och svartsjuk går Jongsu med i triangeldramat) får sin plats i klassamhället definierad. Ben är blasé, och en psykopat som manipulerar (likt regissören) och gör vad han anser är naturens gång.
Vad är sant, vad hände, vad händer? Frågor skaver, men kommer inte till ytan. Vi och vårt medvetande är i känslornas grepp. En dag är flickan försvunnen. Han letar, dag och natt, han skuggar Ben, dag och natt, som besatt. Filmen är helt begriplig och mystisk, samtidigt.
Chang-dong Lee använder hela paletten som Aristoteles och andra presenterat gällande ”pathos, ethos, logos”. Regissören manipulerar åskådaren med tempo, bild och färger (bland annat) allt medan han analyserar relationer, pengar och familj. Berättelsen har många svåröverskådliga bitar i sitt pussel, och antagligen flera metaforer och symboler än man kan uppfatta vid en första bekantskap.
Huvudpersonen letar efter flickan, sin bakgrund och livets mening; en katt och en brunn är ledtrådar, symboler …
Övriga premiärer denna vecka
Sune vs Sune
Sverige 2018
Regi: Jon Holmberg
Manus: Jon Holmberg, Daniella Mendel-Enk (Anders Jacobsson och Sören Olsson skapade karaktärerna)
I rollerna: Elis Gerdt, Baxter Renman, Fredrik Hallgren, Tea Stjärne, Sissela Benn
1:29 T
****
Sune och Sune. Elis Gerdt som spelar Sune original, nu Sune Två, växer beundransvärt i sin roll.. Pressbild
Den nya Sunefilmen, ”Sune vs Sune” är genuint rolig och tioåringarna skrattar lika hejdlöst som deras föräldrar, och deras föräldrar. Regissören och manusförfattaren Jon Holmberg visar och skapar det pinsamma så att det blir lagom. Föräldrarna är dråpliga i konsumtions- och konkurrenssamhället. Allt sett och upplevt av och med barnen, barnens känslor och insikter är oförfalskade: Var dej själv, men vem och vad är jag?
Ofta skildras barnfilmer genom upphovsmannens påstådda minnen från egen barndom. Sune och Sune, dråplig lillebror plus dito storasyster har egna perspektiv och säger och känner som barn och ungdom av i dag! Och de vuxna är mer än karikatyrer, vi och barnen förstår varför de gör som de gör. Varför de tror sig veta vad andra förväntar sig.
Filmens början: Vi tror en stund att vi hamnat fel, ser en riddarna-film från Hollywood. Det är barnens illustrerade lekar och fantasier (åtkommande, imponerande.) Sune börjar i klass fyra och försenar sig första dagen ty föräldrarnas gamla Volvo är svårstartad. I klassen finns redan en Sune, en ny elev, lite äldre, rik, belevad, sett världen och charmar alla. Triangeldrama med tillhörande svartsjuka och pinsamheter, till och med utpressning tar vid allt medan föräldrarna klamrar sig vid stegen. Rena existentialismen!
Destroyer
USA 2018
Regi: Karyn Kusama
I rollerna: Nicole Kidman, Toby Kebbel, Tatiana Maslany, Sebastian Stan, Scoot McNairy
2:01 F16
**
Destroyer. Pressbild
Två kvinnor, en egensinnig och kreativ regissör, Karyn Kusama, och en skådespelare som ger allt inklusive utseende, Nicole Kidman är summan av filmen ”Destroyer” om polisarbete i dag och för tjugo år sedan i LA. Det skitiga engagerar inte, empati finns inte.
Krister Lindberg
Kommentarer
Alla som kommenterar ÅU:s webbartiklar förväntas göra det sakligt och under sitt eget namn. Vi godkänner inga länkar till externa webbplatser i kommentarerna. Kommentarerna modereras. Fyll i både ditt för- och efternamn, tack.