ÅU 28.03.2019 20:21

Penélope Cruz och Javier Bardem var en gång ett par i filmen ”Alla vet”. Pressfoto

Alla vet (Todos lo saben/Everybody Knows)
Spanien/Frankrike/Italien 2018
HHHII
Regi: Asghar Farhadi
Manus: Asghar Farhadi
I rollerna: Penélope Cruz, Javier Bardem, Ricardo Darín
2:13
F12

Laura (Penélope Cruz) med tonårig dotter och en yngre son har kommit från Argentina för att närvara på systerns bröllop i en småstad i Spanien. Förberedelserna är i full gång medan Laura hälsar på mor och far, syskon och släktingar. Och vänner, bröllopsfesten är stor, hela staden är bjuden. Vackra människor super och dansar. Så ock Paco (Javier Bardem), före detta arbetare, nu ägare till en stor vinodling. Inom kort framgår att ”alla vet” att Laura och Paco var ett par. Fram till dagen Laura sålde sin förmögna familjs gård billigt för att kunna åka till Argentina och gifta sig med Alejandro (Ricardo Darín). I själva verket hade familjefadern spelat bort sin lott.
Under festen blir det strömavbrott och i mörkret kidnappas tonårsflickan. Kidnappning har skett tidigare; lösen eller döden. Föräldrar och hela byn oroar sig men vågar inte kontakta polisen. De minns vad som hände förra gången. Det är början på den spanska berättelsen ”Alla vet” av den i hemlandet Iran politiskt obekväma filmregissören Asghar Farhadi (manus och regi).
Asghar Farhadi är känd och beundrad över världen med filmer som ”Nadir och Simin – en separation” 2011, ”Det förflutna” 2013 och ”A salesman” 2016.
Gemensam nämnare är att barnen får lida av föräldrarnas galenskaper. När starka oförlösta känslor närmar sig kokpunkten, eller när hedern fått en törn.
I Spanien kan Asghar Farhadi som den stora konstnären anställa stora filmstjärnor. I utlandet kan han skapa fritt, förnya sig och experimentera när han inte behöver fundera på censur eller hur kringgå tabun. I ”Alla vet” släpps personliga och offentliga hemligheter loss, bägaren rinner över och spänningen stiger sent om sider. ”Alla vet” kan ses som en fängslande thriller, samtidigt påminner filmen vagt om en såpopera med överflödet av dialog och en skymt av klasskamp, familjeband, blodsband och solidaritet. Om skurkarna blir fast och får sitt straff är av mindre intresse, för filmmakaren. Vad kostar ett familjeband? Det är mera sublimt än så i Farhadis värld.
Berättelsen har ett fritt flöde. Manuset är återhållsamt och tempot är sävligt, vi får frågande vänta länge på information. Att vara uppmärksam på detaljer i bild och ord underlättar förstås. Men ”Alla vet” når inte upp i intensitet till iranierns tidigare skrivna och regisserade filmer.
Epistelns huvudperson Laura är lamslagen av ångest och oro. Penélope Cruz skäms inte för att vara osminkad, förgråten, apatisk. Javier Bardem visar att åldern tar ut sin rätt men kompenserar med pondus och karisma. Asghar Farhad ihar god hand med alla skådespelare; de är många att hålla reda på för regissör och publik, men alla roller är viktiga. Alla skådespelare är likvärda, ingen i en Asghar Farhadis film är statist.
Slutbilderna är symboliska och påtagliga, renhållningsarbetarna försöker tvätta staden ren medan en familj försöker leva med sitt samvete bakom vattenkaskaderna. Filmen är originell med en annorlunda berättarteknik, och i sättet den presenterar och tolkar moraliska frågor. Hur skulle en annan ha gjort, som filmare eller i verkliga livet?

Övriga premiärer

Bröderna Sisters är prisjägare i Amerika året 1851. En kemist har tagit fram en vätska som får guldet att stråla på flodbotten; inget vaskande mera, bara att plocka åt sig. Det stora bolaget betalar stort till den som kan komma åt uppfinningen, med våld om så krävs. Prisjägare (John C. Reilly och Joaquin Phoenix) jagar sheriffen (Jake Gyllenhaal) som också jagar uppfinningen. Huvuden rullar och blodet flödar. Men brödrakärlek och kärlek, till och med humor och läckra detaljer finns inbakade, för att inte tala om freudianska fadersmord. Fransmannen Jacques Audiard (”Dheepan”, ”En profet”) vet var kameran ska stå och var klippen ska sitta, också i vilda västern. Girigheten är tidlös och förödande.
”Dumbo” är berättelsen om elefanten som föddes med enorma öron. Han blev mobbad. Men när han fick luft under öronen och lärde sig flyga blev han dragplåstret på den insolventa cirkusen. Och äventyren och dråpligheterna kan ta vid. Spelfilmen är regisserad av den originella men ojämna Tim Burton. Elefanten Dumbo är datoranimerad och agerar galant bland duktiga skådespelare, som Colin Farrell, Michael Keaton, Danny DeVito och Eva Green.
Joonas Berghäll blev världsberömd med den förträffliga dokumentären ”Miesten vuoro” (Nakna män) 2010. Fem år senare gjorde han en mera konventionell ”Äidin toive” (Till mamma), inspelad och finansierad runt om i världen. Nu är män och pojkar (söner) i tur i ”Miehiä ja poikia”. Liknar till sitt innehåll den första. Berghäll visar empati och empati skapar förtroende. I skickligt filmade och redigerade bilder berättar män i olika åldrar och status direkt ur såriga hjärtan om liv, död, sorg och kärlek, känslor och utbrändhet. Parallellt tar Berghälls eget kärleks- och hälsotillstånd, arbete och mammans bortgång upp hälften av filmtiden. Till sist berättar en finlandssvensk bankir om sin och sin fars alkoholism.
Krister Lindberg

ÅU
Ge respons åt redaktören

Dela artikeln