Krister Lindberg 04.02.2022 16:42

Prinsessan Dianas jul, en grym saga

Den brittiska filmen ”Spencer”, regisserad av chilenske Pablo Larraín och med amerikanska Kristen Stewart i huvudrollen, är en saga, en fabel inspirerad av verkligheten.

1991 firar prinsessan Diana sin sista jul tillsammans med kungafamiljen på slottet Sandingham. (Nära slottet, på andra sidan gärdet, fanns Diana Frances Spencers (1961-1997) barndomshem, en förfallen herrgård).

Filmen öppnar med en militärkolonn som närmar sig, allt närmare, kusliga ljud; skrämmande. Lastbilarna levererar mat till slottet. Med militär disciplin marscherar kökspersonalen in i det enorma och blänkande köket. Samtidigt kör en Porsche cabriolet genom de engelska landskapen. Föraren har tappat bort sig på ”mammas gata”. Snart förstår vi att den ensamma bilisten är prinsessan Diana. Vilsen.

Regissören Pablo Larraín har gjort personliga personporträtt tidigare, han har berättat om några dagar i kända personers liv; ”Jackie” och ”Neruda”, båda 2016. Regissören fick Natalie Portman att prata och föra sig inte bara övertygande utan hon blev fru Kennedy. Nu samma med Kristen Stewart (The twilight saga, faktiskt). Vi hör och ser henne som prinsessan av Wales; Stewart har genomgått en metamorfos.

”Spencer” är fiktion men den skickliga regissören får oss att glömma den detaljen. Visst är det en viss pinad prinsessas julfirande vi blir vittnen till? Samtidigt filmkonst; ett annorlunda bildberättande och en originell berättarform. Var ska kameran stå, vilket skärpedjup, hur faller ljuset, eller mörkret? Larraín visualiserar psyket. Och scenografi, kläder och foto är stilrent sent åttiotal.

Diana är vilsen någonstans hon inte vill vara och som någon hon inte vill kännas vid. Prins Charles har en annan och pratar inte längre med prinsessan.

Diana är trotsig; klär sig fel, försenar sig, struntar i monarkins etiketter. De enda hon kan prata med och umgås med under julen är sönerna och påkläderskan som får sparken (alltid fantastiska Sally Hawkins). Lite magisk realism och prinsessan pratar och umgås också med Anne Boleyn. Eller besöker i natten livsfarliga barndomshemmet. Det är en tragedi vi bevittnar. Början till något större, värre. Eller parallellt med.

Pressbild

En hyperrealistisk barnfilm

Filmatiseringen av pseudonymen Aapelis ”Vinski och osynlighetspulvret” från femtiotalet är något man kan kalla filmisk hyperrealism. Och därmed en ovanligt förtjusande inhemsk barnfilm.

Hyperrealism (något Wes Anderson gärna sysslar med) innebär en oförskämd blandning historiska fakta och tidsplan. Regissören Juha Wuolijoki skapar tillsammans med manusförfattare, scenografer och fotografer ett märkligt men bedårande Borgå, 1956 och 2021 i samma bild, i samma scen. Då direkt överfört till nu, och blandat.

Hela berättelsen om Vinski (Kuura Rossi) är sedd, och fantasifullt berättad, ur barnets synvinkel. Vinski är ensam och mobbad och hans mor är ensamstående och egenföretagare i staden Hömpstad, en småstadsidyll översköljd av en inbrottsvåg.

Gamla apotekaren (Martti Suosalo) ser Vinski, ser hans situation och hans potential. Gamla apotekaren innehar ett osynlighetspulver; strö det över huvudet och säg trollformeln och du är osynlig och kan dessutom gå genom väggen. Vinski och emeritus apotekaren och vi med dem har mycket skoj när alla bovar och banditer inklusive mobbare utsätts för osynliga krafter.

Lågstadieelever (målgruppen) och vuxna samt äldre ser att filmen är mycket rolig och riktigt spännande. Tjuvarna åker dit men den verkliga boven är inkognito. En ung vacker man (Mikko Leppilampi) säljer larmsystem, också till Vinskis mamma som samtidigt blir betuttad. Vinski anar ugglor i mossen.

Vinski är smart och Vinski har fått en vän plus en annan smart vän och tillsammans kommer de på den genialiska lösningen på Hömpstads med invånare alla probelm.

Stämningen filmmakarna skapat i staden är charmerande; filmen ”Vinski och osynlighetspulvret” är njutbar också därför att personerna är humana och trevliga och spelar, i alla åldrar, så fint ihop; alla är naturliga utan överspel och karikatyrerna är som de ska vara. Många detaljer i persongalleriet påminner oss om att det är nutid; yrken och färger Aapeli knappast kunde drömma om.

Krister Lindberg

Dela artikeln