Krister Lindberg 17.03.2022 19:03

Den norska filmen ”Världens värsta människa” i regi av Nicholas Trier är en omvänd romantisk komedi och ett realistiskt drama. Julie (Renate Reinsve, bästa skådespelare i Cannes) fyller snart trettio och vet inte vad hon vill. Hon studerar medicin, nej psykologi, nej, hon vill bli fotograf. Blir försäljare i en bokhandel. Bara du trivs och är lycklig, säger mamma.

Berättelsen är uppdelad i tolv kapitel plus prolog och epilog och omspänner fyra år i tre personers liv. Varje kapitel har en rubrik (till exempel: Otrohet, Bad timing, Oralsex i Metoos tidsålder) och har en irriterande och onödig voice over som berättar vad som sker.

Julie är i själen upprorisk, eller bara orolig. Världens värsta människa är hon dock inte. I filmen utpekas en annan person som upphov till filmtiteln. Värsta människorna är de som inte passar in samhällets, alltså vännernas, mönster med förväntningar; gift dej o skaffa barn.

Flicka träffar man. Julie har sen en tid ihop det med serietecknaren Aksel (Anders Danielsen Lie) som en natt säger ungefär: ”Vi måste göra slut. Jag är femton år äldre. Du vet inte vad du vill. Jag vill ha barn och familj”. På väg därifrån, bort från förhållandet, på tröskeln till ytterdörren inser Julie: Jag älskar honom. Och så flyttar de ihop.

En natt är Julie snyltgäst på ett snofsigt party. Berusad flirtar hon med en Eivind (Herbert Nordrum). De har mycket kul i sängkammaren men de är inte otrogna. De är roliga. Långt senare blir de ett par.

Filmen visualiserar århundradets existentiella ångest. Eivind säljer kaffe på ett kafé, hans fru väljer en sund livsföring med yoga och schamanism. Eivind väljer Julie. Den berömda serietecknaren förblir förnuftig men har det jobbigt med att försvara konsten och konstens roll, frihet och ansvar, inte bara i dagens digitala värld.

Han förstår och han uppmuntrar yrhättan Julie i hennes val och kval. Han inser också att han fastnat i en nostalgi; kärleken till böcker, LP och seriealbum.

Döden smyger sig in i berättelsen. Filmen blir en omvänd och upp och ner ”Love story”. Filmen är en avig romantisk komedi, och tragedi och ett drama. Varje vändning överraskar, allt är tvärtemot. Många tårar och flera skratt. Under berättelsens gång kändes filmen inte så märkvärdig.

Vitsig och originell och med fantastiska skådespelare som ger liv åt originella karaktärer. Men filmen får nytt liv efter biografens ridå. Filmen växer i det omedvetna och i dagsljus – länge. Vi är fascinerade.

Drive my car

Pressbild/Filmikamari

En skådespelare samtidigt regissör får i uppdrag att i Hiroshima uppföra Anton Tjechovs pjäs ”Onkel Vanja”.
Hans fru har nyligen och plötsligt gått bort, tidigare dog hans fyraåriga dotter. Han har sorg och dåligt samvete.
Den nya arbetsgivaren tillåter inte att han kör sin bil själv. Han tilldelas en chaufför, en ung kvinna. Hon uppför sig på alla sätt korrekt och är diskret. Framför allt: hon framför regissörens Saab 900 Turbo (i novellen en cabriolet) med elegans och respekt.

Med tiden flyttar teatermannen från baksätet till framsätet, han och hon pratar allt mer, de har någonting gemensamt.
Den japanska filmen ”Drive my car” har ett extremt långsamt tempo och är samtidigt extremt pratig. Regissören utmanar sin publik och folks tålamod. Filmen bygger på Haruki Murakamis novell med samma namn (i samlingen ”Män utan kvinnor”).

Murakamis texter fascinerar och upplevs som visuella. Alltid när vi läser skapar vi bilder, eller ”radion har bättre bilder”. När vi på film ser någon högläsa samma text ser vi något annat: personen som berättar.

Filmen ”Drive my car” är bildberättartekniskt en anti-film. Dock med sublima scener och talande närbilder. Vi kan uppleva huvudpersonens svartsjuka och sorg, samt ångest, i livet och i konsten.

Färger, ljus och skugga i fotot skapar stämningar, skådespelarna är fina. Karaktärerna, också sidokaraktärerna, öppnar sig, växer och överraskar.
Ibland får vi titta ut genom vindrutan i många, många minuter, alternativt se den röda bilen från ovan när den kör genom landskap, i många många onödiga minuter.

Mest överraskar faktum att vi får följa med på repetitionerna och se och lyssna på skådespelare som sitter runt ett bord och högläser sina repliker. Monotont.
Och att vi får lyssna till (det vill säga läsa kilometervis textning) till prat, prat, prat. I bilen får vi om och om igen lyssna till Onkel Vanja entonigt inläst på kassett.

Första halvtimmen av filmen får vi lyssna, alltså lyssna, till en berättelse om en flicka som tar sig in i en tom främmande lägenhet dagligen. Den berättelsen blir kanske en teveserie (alltså någon annan får se bildsättningen).
Allt prat finns inte i den ena novellen, prat är hämtat från flera noveller och ur manusförfattarens och regissörens (Ryûsuke Hamaguchi) fantasi.
Filmen prisas över världen som ett mästerverk och har fyra Oscarsnomineringar. För mig och några andra är filmen en filmens antites.

Pohjolan satoa

Pressbild/Filmikamera

En liten kommun och en bondgård någonstans. Åker och äng ligger i träda; understöd är lönsamma.
Men yngsta sonen har åkt till storstan och skuldsatt sig, farfar gick i borgen, enorma lån förfaller.
Vad göra, för skumma affärer finns inga understöd. Jo, far och farfar går med på pojkens idé: de odlar cannabis på en undanskymd hektar.

Filmen ”Pohjolan satoa” av Tuukka Temonen (regi och manus) med några kända skådespelare som agerar på rutin är rena rama buskteatern med buskisens humor och tandlösa samhällssatir.

Krister Lindberg

Dela artikeln