Krister Lindberg 09.12.2021 18:23

På sjuttiotalet skapade Tage Danielsson och Per Åhlin den fortfarande populära och klassiska animationen ”Kaj-Bertil Jonssons julafton”. Regissören Hannes Holm har utvidgat (skrivit in ett barnhem för finska krigsbarn) berättelsen till en långfilm. Med skådespelarna Simon Larsson som fjortonåringen och Jonas Karlsson som giriga handelsmannen pappa Jonsson. Med flera. Filmen utspelas likt animationen på fyrtiotalet. Med en epilog i nutid.

Karl-Bertil, 14 år, jobbar extra på posten där han sorterar julförsändelserna. När han åker i gengasbil med privatchaufför från och till postkontoret ser han fattigdom, och kolliderar med barnhemsbarn. Han uppfinner postnummer, som förkastas. Han blir bekant med skattekalendern och får en snilleblixt. Paket till folk som förtjänar onödigt mycket åker i en annan säck. De klapparna ska de som gåvor uppskattar få.

Niklas Maupoix

Tidsskildringen är fantastisk i scenografi och en snutt arkivmaterial. Skådespeleriet flyter tillfredsställande. Berättelsens flyt är dock trögare och tråkigare. Fyrtiotal i bild är ok, inte i samtal och tempo. Krigsbarnen och olaglig adoption är rörande; nästan. Ett borttappat brev är inte så spännande som Holm förväntade sig, de svinaktigt rika och de dumma men rika hade vi gärna skrattat åt. Lite mera. Kontrasterna finns i bild och förklaras i ord, men bryr vi oss när sagoskimret skingras?

Övriga premiärer

Wei Lun Wong

Den kinesiska filmen ”Better days” är intressant (och vacker); visuellt, berättartekniskt. Berättelsen om ung och udda kärlek illustrerar mobbning, i det här fallet i gymnasiemiljö. Chen Nian (en förtjusande Zhou Dongyu) är nästa offer för otroliga grymheter, fysiska och psykiska.

Hennes väninna begick nyss självmord. Hon orkade inte längre. Chen Nian får en beskyddare i den småkriminella Xiao Bei (Jackson Yee, också populär sångare, och karismatisk). De fascinerande ungdomarna kan ses som dagens Romeo och Julia efter allt otroligt och tragiskt de genomlevt.

Mellan raderna anar vi klassamhälle och omänsklig konkurrens. Filmen bygger på en populär roman av Jiu Yuex. Bok och film har påverkat inställningen till mobbning, inte bara i skolor, inte bara i Kina. Den asiatiska filmen är mycket ”västerländsk” och något för västerländska filmare att lära av, inte minst berättarteknik och bildspråk.

Pressbild

Den positivt annorlunda dokumentären ”Tryffeljägarna i Piemonte” tar oss till höstliga skogar i norra Italien. Äldre män, den äldsta snart nittio, tar oss och sina bästa vänner hundarna på jakt på världens dyraste tryffel. Utan att för oss eller någon annan avslöja exakt vart; sina inre kartor över sina hemliga revir tar de med sig i graven.

Berättelsen är uppdelad i tablåer där männen oftast berättar för sina förtrogna; hundarna. Deras kärlek är beundransvärt rörande. Så ock deras syn på livet och medmänskligheten. Dokumentärens bildstil är njutbar, ibland överraskande rolig. Filmen är minimalistisk men rymmer stor visdom. Och humor.

Varför är den vita Alfatryffeln så värdefull? Den är ovanlig och går inte att odla.

Pressbild

Steven Spielberg vet vad han gör och det han gör kan han. När han gör en nyinspelning av klassikern ”West side story” från 1961 behåller han tiden femtiotal med allt det innebär. Koreografin är kanske modernare, sångerna aningen nytolkade, några nya.

Storyn är den samma, tid och plats samma. Det som cementerar Spielbergs begåvning som filmskapare är hans förmåga att omärkligt kommentera och visualisera världen av i dag. Ty det är först när vi tänker efter som vi ser vad han säger. När det inte svänger längre.

Krister Lindberg

Dela artikeln