ÅU 02.02.2024 14:24

I december 1984 rymde en sovjetisk missil och kraschade i Enare träsk. Den tio meter långa tingesten (med kärnladdning?) lyftes upp i januari följande år, ett år av fortsatt finlandisering.

Internationellt fick händelsen stor uppmärksamhet. Den incidenten är ram och bakgrund i filmen ”Missilen”.

Dramakomedin är skriven och regisserad av Miia Tervo som 2019 kreerade den fantastiska ”Aurora”. Den belönades med hyfsade tittarsiffror, kritikerkårens hyllningar och sju Jussi-statyetter. ”Missilen” är en liknande film; men var förväntningarna för höga?

Filmen berättar om åttiotalet. Och om Niina (Oona Airola, alltid bra och nu fantastisk). Ung, ensamstående, två små överaktiva barn, inga pengar, maken i fängelse (hustrumisshandel). Julen står för dörren, Niina stjäl julgran, släpet på bilen rymmer och söndrar lokaltidningens fönster.

Redaktionschefen och chefredaktören (Hannu-Pekka Björklund) går motvilligt med på att Niina betalar den dyra rutan med arbete; Niina har ju skrivit dagbok, och en dikt, hon kan mycket väl bli reporter.

Filmen berättar om hur den unga smarta kvinnan utvecklas från ja-sägare till ”dra åt fanders”. Myndigheterna håller tyst om vad som eventuellt finns på sjöbotten, under isen.

Niina läser allt hon kommer över om missiler och atomvapen. Vad hon hinner – vid sidan om en gryende romans med en stridsflygare samtidigt som exet, barnens far kommit hem. Varning: Våld.

Och släkten slår näven i bordet och mest blir det underfundig humor. Senila morfar blir Niinas spion. Som veteran slinker han med militären in i bastun, lyssnar, memorerar.

Miia Tervo är en skicklig manusförfattare, regissör och berättare, nästan mytoman; ”Missilen” är många filmer i en. Niina är många personer.

Satiren kunde varit vassare

Den lilla byn i Lappland befolkas plötsligt av säkerhetspoliser, agenter och militärer. Samt all världens journalister och tevebolag, som medför tokroliga situationer när Niina ocensurerat översätter åt två håll. Satiren kunde ha varit vassare.

Nu får lokaltidningen symbolisera självcensuren (medan Niinas självbild växer så det knakar).

Censorn, chefredaktören med mera, en fantastisk Hannu-Pekka Björklund bestämmer vad läsarna vill läsa (det vill säga får läsa): om grannens svin som har rymt, om bonden som har kört i diket när traktorn rymde. Julgranen rymde.

Alla de här rymningarna är roliga förebådande. Miia Tervo leker med de dramaturgiska begreppen, också, och med detaljer; det kryllar av små roliga alternativt smarta små situationer och kommentarer och blickar.

Året 1984 är vitsigt skildrat med de fula kläderna och inredningarna (interiörerna är minutiöst iscensatta och filmade i studio i Estland). Och den fina musiken, och polarnatten som är lysande i snyggt foto.

Och så råkade den sanna historian bli dagsaktuell.

Övriga premiärer

Pressbild

En författare i spiongenren (fanatiska Bryce Dallas Howard) märker, får veta, att intrigerna i hennes romaner är verkliga. På något sätt (vi får veta varför) fabulerar hon vad som sker i verkliga spionvärlden, och vad som hända skall.

Hon får alltså världens största värstingar sig hack i häl. Ingen är, författaren medräknad, den vi eller de trodde. Förveckling på förveckling så det blir barnsligt. Onödigt.

Vi skrattar många gånger, men att hänga med i svängarna går inte. Det är befriande att se otroligt koreograferade slagsmålsscener som är barntillåtna; ingen skadas på riktigt…

Biljakterna är för bra, så ska man överdriva.

En amerikan i London som hamnar i Frankrike; svårt att berätta vad som händer, det räcker med att säga: det händer för mycket. Fantastisk disco-surrealism och annorlunda estetik.

Och avvikande karaktärer eller skönhetsideal, ideal vi gillar. Katten är bäst, och lugn; den här katten har nio liv – och attityd.

Krister Lindberg

ÅU
Ge respons åt redaktören

Dela artikeln