Krister Lindberg 22.10.2021 10:30

”I väntan på frihet” är en fransk version av den svenska filmen ”Vägen ut” (1999, en komedi) som berättade om hur teatermannen Jan Jönsson satte upp Samuel Becketts ”I väntan på Godot” i Kumlafängelset, med långtidsfångar.

Ett franskt fängelse i dag. Skådespelaren Ètienne (Kad Merad) får chansen att delta i ett teaterprojekt när kollegan kollapsade. Ett statsunderstött projekt: att få interner att spela teater, på riktigt, på scen. Att förverkliga sig själv som människa, att få kunskap om teater och om teaterns villkor och förmåga att påverka och hela självkänslan.

Ètienne har inte själv spelat på länge; att få regissera är hans dröm. Han satsar stort, på liv och död, nästan. Att arbeta innanför murarna är begränsande fysiskt och administrativt, men en trevlig fängelsedirektör kan om hon vill rasera många barriärer.

”Teatergruppen” gör det omöjliga och blir bjuden på turné till flera professionella scener. Till och med till Frankrikes största.

Repetitioner, slagsmål, resignation, glädje och glädje igen när det lyckas med andningen, eller när replikerna och monologerna är memorerade.

Rollbesättningen är lyckad, de olika och fantastiska karaktärerna med skiftande bakgrund (från mord till ekonomiska brott) stöder och kompletterar varandra.

Filmen om skådespeleri är skådespelarnas film. Filmen om teater är filmatisk; den skickliga personinstruktören, regissören Emmanuel Courcol (skådespelare som regisserat en film tidigare) använder flyhänt kamerans och kinematografins medel.

Fångarna är fängslande men huvudrollen är ändå bäst. Kad Merad tolkar sympatiskt en man i sina bästa år, en konstnär med privata och professionella problem.

Filmen, som på franskt vis är charmig och rolig, realistisk och trovärdig, visar i ord och bild att allt är möjligt. Du kan (mycket) om du bara vågar, eller när du på allvar vill. Trots förflutet eller domslut. Konst eller konstutövande förädlar självkänslan. Konst förenar.

Men också en uppriktig berättelse om en konstnär som framförallt vill och måste förverkliga sig själv. På andras bekostnad?

Övriga premiärer

Huvudrollen Tom Hardy har också skrivit och producerat denna historia utan story om utomjordingar som tagit sin bonad i mäns kroppar och i tid och otid blottar sitt slemmiga egentliga jag i huvudlösa våldsorgier. Att Woody Harrelson eller Michelle Williams är med på riktigt förvånar.

Den animerade Familjen Addams fortsätter vara monster eller eljest bara missanpassade. Och trivs som sådana. Den avhuggna handen lever och stora syster är för omgivningen (närmast lillebror) livsfarligt anarkistisk. Sockersöt barntillåten skräckfilm med högt tempo. Annat var det på den svartvita tevens tid då Addams var riktiga människor i uppskattad teveserie. Det absurda och anarkistiska var bättre förr, i alla fall lugnare, inte så hysteriskt.

Krister Lindberg

Dela artikeln