Krister Lindberg 11.02.2022 10:00

Vilhelm Mobergs romansvit om utvandringen till Amerika i mitten av 1800-talet, och utvandrarna Kristina och Karl Oskar från Sveriges Småland, har 2 000 sidor. Jan Troell filmatiserade två av böckerna; två gånger tre timmar film. Nu har norrmännen Erik Poppe, regi, och Anna Bache-Wiig och Siv Rajendram Eliassen, manus, läst alla fyra böcker och spelat in dryga två timmar film. Efter gediget sovrande har filmteamet koncentrerat sig på Kristina och lämnat Karl Oskar lite i bakgrunden, men nog som drivande karaktär.

I tillbakablickar ser vi eländet, och en tragedi, i det ändlöst fattiga torparlevernet i Småland. Den äventyrliga seglatsen över Atlanten. Ankomsten till det förlovade landet och tågresa till Minnesota där svenskarna får mark att röja.

Den moderna filmen ”Utvandrarna” berättas ur Kristinas perspektiv; vi ser hennes tvekan hemma, vi upplever hennes utanförskap och hemlängtan i det nya landet. Vi ser hennes kärlek, vi ser två som verkligen älskar varandra, en kärleksfull familj. Kristina från Duvemåla är troende och länge osjälvständig gentemot omgivningen. Hemma fördömde församlingen utvandringen. När folk ändå åkte följde prästerna efter och bildade inskränkta församlingar var än svenskarna samlats. Kvinnan tige i församlingen betyder att Kristinas och Karl Oskars flickor inte får gå i skola, ens lära sig skriva. Men karaktärerna växer, hittar sig själva och sitt eget förstånd.

Filmens utvandrare från 1800-talet är en metafor för dagens invandrare. Vårt samhälle av i dag.

Lisa Carlehed gestaltar bedårande Kristina och vi överser med att hon (och alla andra) pratar en modern svenska. Gustaf Skarsgård är en Karl Oskar som vet vad han vill och gör det. Ofta utanför bild, men när han syns genomsyras han av känslor: kärlek och fysisk kärlek och han bryr sig om barnen och deras bästa. Sofia Helin (Bron) är fenomenal i en biroll; som skentrevliga och korkade prästfrun. Tove Lo som Ulrika, horan från Svedala, är pigg och flirtig. Kristinas bästis om kyrkan tillåter.

Kameran växlar från dokumentär handkamera till stilla betraktelser av naturen via talande närbilder på folk och föremål. ”Utvandrarna” är påkostad och faktiskt riktigt skickligt gjord. Sedd som en självständig berättelse, ett original, inte en tolkning eller kopia. Med ett eller flera tydliga budskap.

Filmen ger mera än böckerna att tänka på, livet är inte bara realistiskt elände och tragedier.

Iransk film med förförande bildspråk

Efter Oscarspremierade ” Nader och Simin – en separation” från 2011 har vi av Asghar Farhadi från Iran sett: ”Det förflutna”, ”The Salesman” och ”Alla vet” (2019). Alla ypperliga, så ock den senaste, ”En hjälte”. En frånskild man (Amir Jadidi) sitter i fängelse enär han inte kunnat betala betala bort ett lån hans firma som gick konkurs tagit.

Borgensmannen är omutlig. Under en permission kommer den skuldsatta över en väska med guldmynt. Med mynten kunde mannen ha kortat av skulderna men i stället efterlyser han väskans rätta ägare. En ädel gärning som fängelsedirektionen utnyttjar. För att polera sin egen sköld efter en skandal kallar man in massmedia. Fången blir en kändis, han är en hjälte.

Som så ofta i Farhadis filmer får en till synes liten handling konsekvenser och vi ifrågasätter vem som egentligen är skyldig, eller utan skuld. Ingen tillåts vara en hjälte. Berättelsen om den skuldsatta och om alla som vill hjälpa honom samt om borgensmannens psyke och trängda situation är försynt visualiserad med en enorm styrka under ytan. Skådespelerska är starka likt deras karaktärer. Relationerna män kvinnor barn är vackert, ibland intensivt, fångade i ord, bild och närbild.

Asghar Farhadis personregi är och har varit människan nära och hans bildspråk är förförande.

Kultainen maa

I början av1990-talet kom lilla Mustafe Hassan till Finland från inbördeskrigets Somalia. Skolor, värnplikt, studier. Äktenskap och fyra finländska barn. Får vi veta i tillbakablickar som också innehåller arkivmaterial från tevesändningar (tuli iso jytky…).

Hassan berättar att hans farfar sade: Du kommer att åka till ett land där allt är vitt, men du kommer tillbaks och åstadkommer mycket och stort för riket.

Den sympatiska Hassan och hans lika sympatiska familj åker till Somaliland (en självständig del av Somalia) och till av släkten ägda stenöken. Kineserna vill köpa marken och inleda gruvdrift. Hassan vet att allt guld, alla diamanter, kobolt och litium är värda tusen och åter tusenfalt.

Han vill ha sin egen gruvdrift och göra släkt, grannar och stat välbärgade. Han vägras tillstånd. Men den kloka mannen (som kommer ihåg vad hans finska ”mor” barnens ”farmor” sade: använd dina kunskaper, inte din rädsla) kommer på genialiska och solidariska lösningar.

Dokumentären ”Kultainen maa” av Inka Achté och Hanna Karppinen är en vacker, intressant och upplysande film. Närhistoria, Finland och världen, berättad via trevliga vackra människor som ser kulturen, medmänniskan och samhället här, sedan övergående chockartat där, och med nostalgi och kärlek: här.

Krister Lindberg

Dela artikeln