Krister Lindberg 07.02.2023 10:35

En liten ö vid Irlands västkust och ett ännu mindre samhälle. 1923 mullrar inbördeskriget på andra sidan sundet. I byn Inisherin blir tvenne gamla vänner, plötsligt, obegripligt, ovänner. Så ock på fastlandet fast i större skala.

Kamraterna sedan urminnes tider, mjölkbonden Pádraic och musikanten Colm tolkas genialt av Colin Farrell och Brendan Gleeson. De är skickligt instruerade av irländsk-brittiske regissören Martin McDonagh.

I byn där ingenting händer och alla känner varandra går man till puben klockan 14 prick. Varje dag så länge man kan minnas har Pádraic hämtat Colm i stugan nere vid havet, klockan två.

En dag öppnar den äldre inte dörren; vi ser att han sitter i stugan och röker. Förbryllande, än värre: Colm säger att han inte vill höra på eller av sin yngre (obildade) vän längre. Sista åren av sitt liv vill han komponera, i fred, lämna efter sig något bestående: irländsk folkmusik.

Han säger rent ut: Varje gång du öppnar munnen i min närhet klipper jag av ett finger på mig själv (med fårsaxen). Sagt och gjort!

Vi har tidigare beundrat manusförfattaren och regissören Martin McDonagh och hans filmer. I filmen ”In Bruges” 2008 var Gleeson och Farrell knasig yrkesmördare i Brygge i Belgien. I ”Three billboards outside Ebbing, Missouri” 2017 spelade Frances McDormand en sörjande mor som använde alla sina besparingar till enorma affischer vid motorvägen. Eftersom polisen inget gjorde.

Martin McDonagh ogillar poliser, och präster. Det framkommer, upprepas, underfundigt i hans ”The banshees of Inisherin”. (Banshees är lokala mytologiska andar som spår bråd död, en livslevande sådan vandrar omkring i byn).

Pádraics syster Siobhán (Kerry Condon) är den enda förnuftiga människan vi ser i det här samhället. Hon är så pass klok (och bildad) att hon efterhand ger fasen i sin bror och hans vänner och ovänner.

En psykiskt funktionshindrad ung man, misshandlad och utnyttjad av sin far polisen den saten, är betagen av Siobhán; tragiskt. Han spelas utomordentligt bra av pålitliga Barry Keoghan.

I väntan på , vadå. Martin McDonagh är i första hand teaterman; känd och uppskattad över hela världen och i Finland. Hans nya film är filmad teater: all information och den becksvarta humorn hittas i replikerna och dialogerna. Enbart. Sådant fungerar väl bättre vackert artikulerat på en teaterscen. Höll jag på att säga.

Det dämpat komiska, och det sorgesamma, fungerar faktiskt filmiskt tack vare fint foto och slipat bildberättande. Hisnande landskap, svindlande höjder (och djuren är viktiga från kor och häst till minsta kryp; en fluga eller fjäril i varannan bild à la Troell). Åsnan är viktigast.

Filmen är vacker i bild och i tanke, i eftertanke. Utan ord är det svårt att uttrycka känslor. Hur gammal är du, 12 år? Säger klarsynt han vars förstånd ifrågasätts när Pádraic svartsjuk gör något oåterkalleligt.

Det går inte att ångra sig. Ingen ånger ingen förlåtelse. Prästen, med Ordet i sin makt, förtalar sig i bikten och avslöjar sig inför våra ögon.

”The banshees of Inisherin” säger så mycket, så subtilt; Martin McDonagh har ordet i sin makt.

Krister Lindberg
lindbergfilm@gmail.com

Dela artikeln