ÅU 12.05.2022 17:24

”Eiffel” är berättelsen om Gustave Eiffel och om tillkomsten av Eiffeltornet och den är seg och samtidigt torr. Att berätta om uppfinningar och teknik, om ekonomi och politik och samtidigt skildra en romantisk kärlekshistoria lyckas inte, regissör Martin Bourboulon och manusförfattare Caroline Bongrand!

Ingenjör Eiffel (Romain Duris) så som han skildras i filmen ”Eiffel” är en urusel älskare. Men genialisk med moderna idéer, också om jämställdhet och arbetarskydd.

Inför världsutställningen 1889 vill franska staten komma med något och högre utöver det vanliga. Ett 300 meter högt torn, en tillfällig byggnad.

Eiffel är inte intresserad, han vill bygga tunnelbana för folket. Men ungdomskärleken (Emma Mackey) numera gift den Eiffels kompis från studietiden, får Gustave på andra tankar.
Beräkningar, skisser och ritningar – föga upphetsande på film. Faser i arbetet, inte mycket till handling.

Tillbakablickar till 1957 när ingenjören övervakade ett brobygge, räddade en arbetare ur floden, krävde bättre arbetarskydd, krävde virke till säkra byggställningar av lokala magnaten, av krösusen med vacker dotter.

Pussar och kramar och lite till; avtändande. Eiffel var inte tillräckligt fin för att bli familjemedlem och dottern utsätts för en olyckshändelse.

Tillbaks till tornbygget. Politiska intriger och kärleksintriger. Tekniska detaljer varvat med menande blickar. Bilderna i filmen är alla snygga, skådespelarna och deras klädsel och rekvisita är snygga och det datoriserade tornbygget imponerar; varning för folk med höjdskräck.

En vacker film som ser ut som franska statens beställningsarbete inför något jubileum? En annan detalj som irriterar: Emma Mackey är för gammal som tonåring och på tok för ung tjugo år senare …

För övrigt: Är filmen historiskt riktig eller är det mesta romantisk fiktion?

Juniper (Grandmother)

Pressbild/Filmikamari

I filmen ”Juniper” från Nya Zeeland träffar vi en kvinna som är stark och klok. Juniper betyder enbuske. Enbusken symboliserar där borta styrka och visdom. ”Grandmother är en alternativ titel och filmen handlar faktiskt om en stark och originell farmor. Skådespelaren Charlotte Rampling som alltid vetat vad hon vill, och gjort det, spelar så att säga sig själv.

Filmen är regisserad och skriven av regidebutanten (tidigare skådespelare) Matthew J. Saville. Hans fina film, och manus, är personligt och känns som självupplevt.

En liten bondgård i fascinerande landskap. En tonårig pojke och hans vilsna far. Sonen Sam (Marton Csokas) får finna sig i att bo på internat; bättre än hemma, säger han. Nu måste besöka hemmet och konstaterar att alla hästar utom en är sålda. Det vita stoet tillhörde mor som nyligen dog i cancer. Sam är deprimerad.

På besök kommer farmor Ruth (Rampling) med brutet ben; spjälat eftersom huden inte tål gips. Med sig har hon en förtjusande men egensinnig egenvårdare. Och pappan rymmer till London, i ”affärer”. Vårdaren ser till att Sam hjälper till, med att lyfta, bära och hjälpa farmor på toaletten. Och förse henne med gin. Även om benet är brutet fungerar skallen.

Filmen är uppbyggd som en romantisk komedi; först tål de två inte varandra men mot sina viljor varande under samma tak utvecklas de. Farmor Ruth har levt ett intensivt liv, hon var en gång krigsfotograf och såg bedrövelsen. ”Krig är slöseri”. 

Men hon var, och är, också en livsnjutare (med barn utan far). Njuter gör hon fortfarande, av gin i kopiösa mängder, men elegant, av att vara sarkastisk. Av soluppgången. Slänger ut prästen, slänger ett glas på barnbarnet. Och ordnar party.

Vi tror att berättelsen är förutsägbar. Mycket är förutsägbart men på ett paradoxalt överraskande sätt. Lindriga klichéer förekommer och de är charmanta.

Filmen med många bottnar, med många seriösa tankar och handlingar är i sin enkelhet förtjusande helt enkelt. Det är riktiga människor i fantastiska landskap vi umgås med; därav misstanken att manuset bygger på något självupplevt.

Krister Lindberg

ÅU
Ge respons åt redaktören

Dela artikeln