Filmen: The Miseducation of Cameron Post
Chloë Grace Moretz, Sasha Lane och Forrest Goodluck i huvudrollerna.
Cameron Post är sexton år och föräldralös, hon bor hos sin religiösa moster i Montana, året är 1993.
Det är skoldans och pojkvännen överraskar flickvännen Cameron med en flicka i baksätet på en amerikansk bil.
Det konservativa samhället skickar flickan till ett läger, eller en skola, där bön och fromt leverne skall bota hennes sjukdom.
I den nya skolan finns ett tiotal ungdomar, flickor och pojkar, som skall och bör korrigeras med en metod som i praktiken har biverkningar så som ångest, depression och självmord.
Metoden praktiseras också hos oss och än i dag. Förra året diskuterades det i Sverige och på regeringsnivå huruvida man borde förbjuda terapiformen.
I den fiktiva berättelsen ”Miseducation of Cameron Post”, som bygger på en bok som i sin tur är inspirerad av verkliga händelser, finns en doktor i psykologi och psykiatri, dr Marsh (Jennifer Ehle) med en egen metod.
CV: Hon har botat sin egen bror från homosexualitet.
Camerons moster vet att hon gör allt för systerdotterns bästa. Lägrets doktor vet att hon gör allt för ungdomarnas bästa.
Men vet hon faktiskt vad hon sysslar med? Med sitt andliga våld som får oss att tänka på Milos Formans ”Gökboet”?
Flera av tonåringarna har blivit skickade till den här skolan eftersom de står i vägen för föräldrarnas ekonomiska eller politiska karriär. Barnen är flickaktiga och pojkaktiga, inga riktiga män eller kvinnor.
Flera av de som skall botas är helt säkra på sin sexuella identitet. Inte bara huvudkaraktären Cameron som spelas mycket bra och övertygande av Chloë Grace Moretz.
Cameron är inbunden, men charmig. Hon har svårt att öppna sig, också inför sina nya vänner Jane (Sasha Lane) och Adam (Forrest Goodluck). Men de kan tänka fritt och anarkistiskt när de lyckas lura sig till frihet i skogen (där de odlar cannabis).
Filmen har en egen berättarstil och är skickligt klippt: drömmar och minnen kontrapunktiskt med verkligheten i långa harmoniska tagningar. Vardagligt, verkligheten nära, odramatiskt, osentimentalt.
Men ändå: intuitivt upplever vi de lugna och fina skådespelarnas, och karaktärernas, stora och starka känslor. Och vi ser människorna i filmen som människor. Ingen är (medvetet) ond.
Regissören Desiree Akhavan lyckas i den svåra berättelsen smuggla in humor och satir och hon vann med denna indiefilm stora priset vid Sundancefestivalen.
En film man upplever mera än man tror sig förstå, men förstår, filmen har också budskap direkt synliga i bild, även politiska.
Tre ungdomar tvivlar aldrig, de respekterar sig själva, de kan överleva fängelset med list, genom att låtsas och hålla skenet uppe, och tänka fritt, också i umgänge med de (farliga) hjärntvättade som kan få återfall.
Vi slipper se hemskheter, vi avläser ansikten, det räcker.
Filmen har en vardagsdramaturgi, människorna lever sina liv utan stora konfliktförlösningar medan huvudkaraktären växer såtillvida att hon blir allt mer övertygad om att hon har rätt, från början!
The miseducation of Cameron Post
USA 2018
****
Regi: Desiree Akhavan
Manus: Desiree Akhavan, Cecilia Frugiuele
I rollerna: Chloë Grace Moretz, Sasha Lane, Forrest Goodlock, Jennifer Ehle
Längd: 1:31
Övriga premiärer
Kimmo Tilikainen och Malla Malmivaara som Olavi och Irene Virta.
Olavi Virta
Ingen ifrågasätter Olavi Virta (1915 – 1972 ) och hans medfödda talang. Olavi ”Ola” Virta, störst inom finsk populärmusik; avdelning tango, sångare och filmstjärna. Musiken i Timo Koivusalos idolporträtt ”Olavi Virta” är sagolik. Lauri Tilkanen som tolkar legenden är snygg och kan sjunga, han har ingående studerat och lärt sig Virtas teknik.
Men bildberättande och dramaturgin i filmen är som om man vände blad i en bilderbok. Med en större samling anekdoter, sanna och påhittade, avbrott då stora skaran stora skådespelarnamn på egen hand får försöka briljera.
Regissören och manusförfattaren idoliserar naivt tangons maestro. Det är inte Olavis fel att han super, inget är skitigt, pressvecken är intakt vid all skörlevnad. Filmen är, i dålig bemärkelse, ålderdomlig. Filmberättandet har utvecklats, Timo Koivusalo inte.
Finland 2018
**
Manus och regi: Timo Koivusalo
I rollerna: Lauri Tilkanen, Malla Malmivaara, Vesa Vierikko, Seela Sella, Martti Suosalo, Jonna Järnefelt, Hannu-Pekka Björkman, Heikki Nousiainen, Raimo Grönberg
Längd: 2:05
A prayer before dawn
En sann historia om en brittisk boxare och narkoman, Billy Moore, som på nittiotalet hamnar i thailändskt fängelse. Filmen är brutal och jobbig att uppleva; miljö är primitivt fängelse, ljudbilden är enerverande surrande och de lokala kriminella och kriminella väktarna pladdrar utan at bli textade.
Skickligt filmat och klippt; ett imponerande bildberättande. Men ändå – kompromisslöst brutalt.
Storbritannien/Frankrike/Kina/Kambodja/USA 2018
**
Regi: Jean-Stéphane Sauvaire
I rollerna: Joe Cole, Vithaya Pansringarm, Panya Yimmumphai
Längd: 1:56
The house with a clock in its walls
En tioårig pojke blir föräldralös och får bo hos morbror (Jack Black) som innehar ett stort förtrollat hus. Han är trollkarl, han umgås med grannen (Cate Blanchett) som också är magiker. I huset är en klocka gömd, den måste hittas å det snaraste. Om den klockan går igång går tiden baklänges; alla blir allt yngre tills ingen finns kvar längre. Filmen är visuellt bedårande med allt möjligt plus inredningar. Smått skrämmande, humoristiskt, spännande. Men slarvigt och kallt. Man frågar sig: vem är målgruppen?
USA 2018
**
Regi: Eli Roth
I rollerna: Jack Black, Cate Blanchett med flera
Längd: 1:45
Kommentarer
Alla som kommenterar ÅU:s webbartiklar förväntas göra det sakligt och under sitt eget namn. Vi godkänner inga länkar till externa webbplatser i kommentarerna. Kommentarerna modereras. Fyll i både ditt för- och efternamn, tack.