Krister Lindberg 16.05.2024 19:33

Den svenska filmen ”Hammarskjöld” berättar (naturligtvis) om juristen, diplomaten, adelsmannen och författaren Dag Hammarskjöld (1905–1961). FN:s generalsekreterare 1953–1961.

Berättelsen håller sig till året 1961 och personen Hammarskjöld. Envist försöker han genomföra ett hart när omöjligt projekt: Att avkolonisera Afrika.

1960 blev Kongo självständigt. 1961 blev regionen Katanga en självständig stat i staten med stöd av Belgien, belgiska styrkor och kapital. I Katanga fanns värdefulla gruvor bland annat. Vi får bevittna blodiga inbördeskrig på afrikansk mark utan att egentligen förstå vem som slaktar vem.

Hammarskjöld går bakom ryggen på FN:s säkerhetsråd men med president Kennedys välsignelse. FN:s fredsbevarande styrkor tar till vapen. FN:s soldater dödas i bakhåll, planerade av spioner från Belgien, USA, Storbritannien och Sovjetunionen, antagligen.

Alla hade och har enorma ekonomiska och politiska intressen i världsdelen.

I dag krävs det mycket (för?) mycket för att generalsekreteraren ska kunna säkra fred på jorden.

Filmen är regisserad av dansken Per Fly, skriven tillsammans med Ulf Rydberg. Mikael Persbrandt är huvudpersonen. Hans sekreterare spelas galant av finlandssvenska/danska Sara Soulié.

Fina skådespelarinsatser hela vägen, i New York och i Afrika: Persbrandt är inte porträttlik men hans kroppsspråk, kroppshydda och allt prat ser ut och låter som Hammarskjöld i journalfilmerna vi sett och får se.

Hammarskjöld hade sina visioner och med fast hand och stenansikte såg han i talarstolen till att visionerna, fred inte krig, förvekligades. Eller försökte i alla fall. Han fick många fiender: money talks också i kalla krig.

Filmens produktion imponerar: stora resurser har lagts ner på att New York och Afrika i minsta detalj ska se ut som 1961. Bilar, klädsel, ljussättning, färger och arkivfilmerna i filmen bekräftar och informerar.

Men manuset har för mycket information och för många frågor utan svar. Vi orkar inte. Vi upplever berättelsen ställvis som trögflytande, ofta stökig. Men vi kommer personen nära, kanske för nära.

Författarparet litar angående personen onödigt mycket på rykten och spekulationer. Samtidigt visar de stor vördnad. Vi får se och höra vad diplomaten sade och tänkte och kände året 1961, allt händer här och nu och kronologiskt. Journalfilmerna och inledningen undantagna.

Världen har alltid antagit att flygkraschen inte var en olycka. Som politisk thriller berättar filmen från början till slut vem som gjorde vad, hur och varför. Filmen är intressant, den får oss komma ihåg och den får oss fundera på grundförutsättningarna för FN:s säkerhetsråd och fredsstyrkor.

Och hur världen ser ut i dag.

Sammanfattning: Mikael Persbrandt är verkligen bra som Dag Hammarskjöld anno 1961 då generalsekreteraren egensinnigt nästan gjorde det omöjliga samtidigt som han skrev dikter i sin ensamhet, om sin ensamhet.

Han bodde ensam med en butler och en liten söt apa. Bästa vännen och hans förtrogna var livvakten Bill.

Dag Hammarskjöld fick Nobels fredspris postumt. ”Vägmärken”, dikter och dagböcker som han tänker och knackar ner på skrivmaskin under filmens gång, utkom 1963.

Fantasifigurer i The Office-stjärnans regi

I inledningen är Bea en liten flicka med stor fantasi. En fantasifull tecknare. Snart är hon tolv år och spelas övertygande av en trevlig och skicklig Fleming Cailey.

Mor har gått bort och far (regissören och manusförfattaren John Krasinski) är på sjukhuset väntande på en operation: brustet hjärta.

Pressbild

Bea får bo hos mormor under tiden. Högst upp i höghuset finns en mystisk vindsvåning. Av någon anledning kan Bea se låtsaskompisar. En hel samling fantasifigurer: de påminner om figurer från olika Pixarfilmer.

Dessa ”IF:s”, som de kallar sig, är övergivna: deras forna vänner barnen tror inte längre på dem, alltså existerar de inte. Ryan Reynolds är en låtsaskompis i människogestalt.

Bea med bottenlös fantasi föreslår att de letar upp barn som behöver en IF. Projektet misslyckas: en IF kan inte återbrukas. Däremot behöver vuxna livet igenom sina låtsaskompisar.

Filmen ”IF – Låtsaskompisar” sprudlar av färg med färggranna figurer och med fantasi kan vad som helst hända. Men fantasin kan inte ta bort oron, rädslan. Tänk om pappa också.

John Krasinski har fantasi så det blir över men han är en skral berättare. Ingen spänning, dramaturgiskt. Mycket tomgång och många upprepningar.

Det struntar barnen i: de är helt bedårade av figurerna och upptågen.

En tråkmåns synonymt perukstock vill ha en gedigen historia med riktiga konflikter och framåtrörelse och upptrappning. Men visst har Krasinksi hittat på många rörande eller vitsiga detaljer, både i berättelsen och i produktionen.

Krister Lindberg

Dela artikeln