ÅU 05.03.2020 20:19

Livet efter döden. Foto: Pressbild

Livet efter döden
Finland 2020
***
Regi: Klaus Härö
Manus: Klaus Härö
I rollerna: Peik Stenberg, Martin Paul, Lena Labart
1:21 F7

Filmen ”Livet efter döden” är gjord på svenska i Finland. Det är den runt om i världen prisade regissören Klaus Härös sjunde film, också den här snudd på mästerverk.
”Okänd mästare” från i fjol hade dock mera att behandla; ”Livet efter döden” är en liten film och känns lite tunn och lämnar många frågor obesvarade. Eller så är vi inte tillräckligt läskunniga?
Huvudpersonen Nisse (Peik Stenberg) planerar en begravning. Hans fru gick bort efter långvarig sjukdom.
Sonen Stefan (Martin Paul) är hemma för att hjälpa buttre far. Faster (Lena Labart) dyker hjälpsamt upp i sitt föräldrahem.
Mormor finns i en många miljoner värd villa i bakgrunden. Nisse har övertagit barndomshemmet, ett gammalt egnahemshus fodrat med mineritskivor. Och ett uthus fyllt med fågelholkar.
Änkeman Nisse anser att han har sörjt färdigt, redan före döden. Han vill nu ha en liten begravning, bara de allra närmaste.
Men sonen och svärmor har redan underrättat många. Nisse tvingar sonen ringa folk och säga: Ni får inte komma till mammas begravning.
Det är uppenbart att Nisse är låst, han kan inte kanalisera känslorna han ackumulerat. Hur länge, ingen vet.
Mycket känsloenergi riktas mot ekorren (en symbol för cancern?) och mot de små livsglada fåglarna. Att snickra fågelholkar är lättare än att ta sonen i hand.
Eller att prata, med vem som helst om vad som helst av betydelse; känslor, sorg, saknad, att bli övergiven? Att älska. (Men far och son pratar faktiskt fotografi i en fin och öm scen). Symbolerna är många; inte bara ekorren och takkronan. Men film lever inte på metaforer allena.
Regissören har berättat att filmen är självbiografisk. Han vet och han känner mera än vad han vill visa i sin film, vad vi kan se.
Och varför anmäler han att filmen är humoristisk? Vi förstår inte humorn, men vi ser mycket vi inte förstår, som aldrig får en förklaring eller som saknar bakgrund. Borde inte sonen Stefan, alter egot, vara huvudpersonen och eller berättaren i den ändå fiktiva berättelsen?
Några frågor som filmmakaren ställer är tydliga: Vem tillhör sorgen? Kan man ha monopol på saknaden? Huvudkaraktärens dämda känslor visas klart och tydligt av den skickliga filmskaparen och av den professionella skådespelaren.
Filmen är vacker och fint filmad av Robert Nordström, framåtrörelsen är naturlig. Formen håller sig till innehållet, men hur långt intresserar den innehållslösa intrigen? Långt; personerna är äkta, situationerna är äkta; smörgåsar eller smörgåstårta? Vi kommer personerna i vardagen nära, trots ovan sagda. Klaus Härö är konstnär och humanist.

Övriga premiärer

Les misérables
Frankrike 2019
****
Regi: Ladj Ly
Manus: Ladj Ly, Giordano Gederlini, Alexis Manenti
I rollerna: Damien Bonnard, Alexis Manenti, Djibril Zonga, Issa Perica
1:42 F16

En förort till Paris 2018. Samma stadsdel som i ”Samhällets olycksbarn” av Victor Hugo. Ingenting har förändrats, konstaterar poliserna i filmen ”Les misérables” som är skriven och regisserad av Ladj Ly (född 1978, med rötter i Mali). Han vet vad han pratar om ty han var där, uppvuxen i den beskrivna miljön.
Det är en engagerande historia med nyanserade karaktärer; berättelsen är spännande och filmen berör; direkt från en verklighet med invecklade maktstrukturer och samhällen i samhället.
En ny polis, han vill efter skilsmässa vara närmare sin son, anmäler sig till distriktet och patrullen på tre som håller ordning på alla kriminella och ungdomarna ingen bryr sig om. Han är publikens ställföreträdare, han ställer våra frågor och han vill, som vi, hålla sig till lag och moral. Han förvånas, han ängslas, han gör sitt jobb.
En ungdomsbrottsling har stulit en lejonunge. Bovar och banditer och ohederliga poliser måste hitta lejonet innan inbördeskriget i regionen bryter loss på allvar. När ett barn arresteras går polisens kravallpistol av, av misstag? Av en händelse filmar en drönare det hela. Alla gangstrar inklusive poliserna vill om så med våld få tag på det minneskortet.
Sedan lugn och ro? Filmiskt jo. Tills. Bägaren har redan runnit över och barnen ingen bryr sig om och ungdomarna utan framtid hämnas. Slutet är starkt, också berättartekniskt.
Ladj Ly behärskar framåtrörelsen och berättarrytmen. Starkt, ärligt och balanserat. Vem är ond, vem är bättre? Alla eller ingen och både och. Också vi som företräds av polisen i filmen; både och.

Emma
Storbritannien 2020
***
Regi: Autumn de Wilde
Manus, baserat på Jane Austens roman: Eleanor Catton
I rollerna: Anya Taylor-Joy, Johnny Flynn, Bill Nighy, Mia Goth, Miranda Hart med flera
2:05 T

Den nya filmatiseringen av Jane Austens adertonhundratalsroman ”Emma” är boken trogen. Endast detaljerna är nya.
Regissören Autumn de Wilde är stillbildsfotograf och musikvideoproducent. Hon debuterar som långfilmsregissör med denna ”Emma”; hon behärskar detaljerna bättre än helheten och personregin är originell.
Emma (Anya Taylor-Joy) är den rika och vackra, kloka och uttråkade unga damen som söker kaka åt maka. Och är sällskap åt sin lika uttråkade, rika och hypokondriska far (Bill Nighy).
Hon vill alla det bästa och det osjälviskt, tror hon, den bortskämda. Den otroligt rika och lika sysslolösa grannen (Johnny Flynn) sätter käppar i hjulen innan alla är fel gifta.
Kläderna och interiörerna, landskapen och skådespelarna är vackra, vackert så. Skådespeleriet är av garanterad brittisk kvalitet också i denna epok-komedi med romantik. Humorn finns mest under ytan och mellan raderna eller i enskilda detaljer; man kan om man vill hålla sig för skratt.

Framåt (Onward)
USA 2020
Regi: Dan Scanlon
Svenska röster: Edvin Ryding, Victor Segell, Nina Hjelmkvist, Gladys Del Pilar Bergh

Animationerna från Pixar har alltid varit underfundiga och bra. Nu: ”Framåt tar dig med till en fantasivärld fylld med alver där vi möter två tonårsbröder som ger sig ut på ett extraordinärt äventyr – de vill undersöka om det fortfarande finns magi i världen.”
Krister Lindberg

ÅU
Ge respons åt redaktören

Dela artikeln