Krister Lindberg 11.05.2023 17:00

”Dogborn” är en viktig och fin film om trafficking. Vinternätter i Stockholm, neonljus i mörkret. ”Dogborn” är Isabella Carbonells (regi och manus) första långfilm, prisad i Cannes som bästa debut.

Filmen berättar om tvillingarna Syster (den kända rapartisten Silvana Imam) och Bror (Philip Oros) som är papperslösa, hemlösa och arbetslösa.

De är flyktingar från Syrien. Bror har inte pratat sedan han kom till Sverige, lite apatisk. Syster pratar desto mera (svenska) och hon kan vara aggressiv.

Syskonen tar vilket jobb som helst mot husrum och en slant. Via skumma kontakter får de erbjudande köra paketbil och leverera varor, och avhämta varorna.

Inom kort inser syskonen att ”varorna” är unga kvinnor och flickor som är tvingade till sexarbete.

Vad kostar det att följa samvetets röst? Upprepade gånger transporteras två asiatiska flickor (Emma Lu och Mia Liu), den ena ett barn. Syskonen från Syrien blir bekanta med de asiatiska.

När flickorna levereras till rika mäns partaj brinner propparna hos Syster. Trots att männen säger att de inte tänker göra flickorna illa attackerar Syster dem med slagträ. Vilket vi slipper se. Förstört lyxparty står syskonen för.

Men den asiatiska kvinnan är klok och initiativrik. Hon är en räddande ängel medan hennes lillasyster räddar den traumatiserade Bror.

Den skickliga och modiga regissören Isabella Carbonell som går sina egna vägar visar inte det ohyggliga i bild (filmen berättar ju om obehagliga företeelser, om än för mången normaliserade).

Vi ser och förstår via känslor och stämningar. Via det suggestiva filmfotot av Maja Dennhag, via Silvana Imams ansikte och blickar. Hennes ögon svämmar över av ilska, rädsla, förakt, ömhet, hopplöshet, hopp.

Rapartisten visar sig vara en verkligt skicklig skådespelare med absolut närvaro. Philip Oros uttrycker sig med ett behärskat kroppsspråk i en film som begåvat bygger på stämningar.

Isabella Carbonell har modigt valt en egen berättarstil och en filmstruktur som visar en otäck sida av samhället utan att direkt visa det i bild.

Övriga premiärer

Pressbild

Ett ungt par, Emily (Liana Liberato) och Randall (Noah Le Gros), åker till det stora huset vid havet. Villan ägs av Randalls pappa. De två har inte varit i kontakt på länge så sonen är ovetande om att huset är upptaget av ett äldre par, familjebekanta.

Alla ryms och tillsammans avnjuter de cannabis och Emily berättar om sin forskning: livets uppkomst och alternativa livsformer.

Snart utsätts de för okänt liv; virus eller någonting – dödande. I vattnet, i dimman. En slemmig kamp för överlevnad tar vid, mot slutet.

Karaktärerna är tunna, personregin är slö, berättelsen är splittrad och ibland ologisk, samt: det blir otäckt och spännande först tio minuter före sluttexterna.

Trots att manuset följer manus manualen kan manusförfattaren inte förverkliga sina idéer övertygande (uppslag finns).

Märk: då filmen gjordes var covid-19 ännu okänt.

Krister Lindberg

Dela artikeln