Krister Lindberg 01.03.2024 14:00

Den senaste filmen om familjen Andersson ”Håkan Bråkan 2” (regi: Ted Kjellsson) är inte överraskande en direkt fortsättning på ”Håkan Bråkan”.

Bovarna finns kvar, nu på ett scoutläger. Håkans fantasi är intakt. Han är ibland ”Rambo”, ibland medverkar han i något ”Indiana Jones”-äventyr.

Fantasin varvas med verkligheten befolkad av spänstiga, förnuftiga mamma Karin (Sissela Benn) och fumliga far Rudolf (Fredrik Hallgren). Storasyskonen är utflugna. Kompisarna är med i fantasilekarna och på riktigt. I riktigt farliga äventyr, inte bara dråpliga.

Den lilla Håkan (en förträfflig Silas Strand) med ett oändligt självförtroende önskar sig ett husdjur, en gecko. Husdjur förutsätter ansvar.

Visa att du kan lära dig ansvar genom att delta en vecka i ett scoutläger, säger mor och far. Sagt och gjort. Mor Karin och pappa Rudolf följer med som biträdande scoutledare.

På lägret utspelas många små parallella äventyr. Många verkar ha något att dölja, andra är rädda, en tredje har vattenskräck. Någon kan knyta knopar, andra inte.

Vitsarna är många, några är originella. Med fantasins hjälp, vår fantasi, manusförfattarnas fantasi, Håkans fantasi, löses allt till belåtenhet och med underhållningsvärde.

Med bistånd av idéer från böckerna av Anders Jacobson och Sören Olsson och från klassiska amerikanska äventyrsfilmer. Håkan Bråkans äventyr, de reella, är tvättäkta svenska.

Bland scouterna ser Håkan bovarna från förra filmen. Ingen tror den lilla krabaten. Men faktiskt, bovarna avtjänar samhällstjänst under uppsikt av en polis (Linda Zilliacus).

Filmens början är lite trög. Andra halvleken är desto mer spännande, genuint spännande. Och dråplig.

Det är fråga om att kunna avslöja bovarna, eller att hitta skattgömman först. Helst både och. Med kamraternas hjälp och engagemang kommer Håkan över skattkartan, tar sig in i en farlig grotta och ner i underjorden; livsfarligt. Kamratskapen som varit under påfrestning växer till genuin vänskap.

Bovarna åker fast, en av dem är en polis, skattkistan med det stulna från förra filmen, kommer i rätta händer. Men inte så där bara. Ytterligare en spoiler: Rudolf simmar.

Övriga premiärer

Pressbild

Barnfilmen ”Superpolarna” (misslyckad svensk titel; The Inseparables i original) är en europeisk animation. I marknadsföringen påstås att två av manusförfattarna har tidigare skapat ”Toy Story”. Huru som; det syns i alla fall inte.

En dockteater vid Central Park i New York. Dockmakaren finns inte längre, marionetterna klarar sig själva, utan snören. I barns livliga fantasi och lekar kan dockor och leksaker vara levande.

I huvudrollen är skådespelaren Don Quijote med fabulös fantasi. Han har tröttnat på att alltid spela drumlig pajas. Han beger sig ut i världen för att rädda någon (inte bara från väderkvarnar).

Påhejad av flickan Dee som är trött på rollen som kvinnan som ska räddas. På vägen träffar Don en rappande leksakshund som söker familj eller gemenskap. Han kallas DJ Doggy Dog, inte Sancho.

”Superpolarna” handlar om drömmar, ärlighet och vänskap och hur vad som helst förverkligas i fantasin; med en livlig fantasi. Men också att se verkligheten. Till tonerna av trevlig musik, också rap-dito. I kompetent animation.

Men och dessvärre: Filmen är smått tråkig och träaktig (som de täljda marionetterna). Berättelsen lider brist på själ, charm och genuin humor. Eller spänning; mest sprattel utan trådar.

Krister Lindberg
lindbergfilm@gmail.com

Dela artikeln