ÅU 13.03.2020 08:00

Parisaren Victor ( Daniel Auteuil) upplever den stora kärleken 1974 på nytt, men bland dekor och i regi 2020. Pressbild

La belle époque
Frankrike/Belgien 2019
★★★★✩
Regi: Nicolas Bedos
Manus: Nicolas Bedos
I rollerna: Daniel Auteuil, Fanny Ardant, Guillaume Canet, Doria Tillier
1:55 F12

Den franska romantiska komedin och dramat ”La belle époque” utspelas i nutid, i Paris. Victor (Daniel Auteuil) är dryga sextio år och har varit en framgångsrik tecknare. Tidningen publicerar inte hans serier längre, på grund av digitaliseringen.
Hans fru Marianne (Fanny Ardant) är psykiater och tror på framsteg, kör en talande Tesla. Hon tröttnar på Victors letargi och eviga motstånd mot det moderna; hon slänger ut honom.
När sonen får höra om tragedin vill han och hans barndomsvän muntra upp den gamle, med en tidsresa. Filmen är inte en science fiction, allt utspelas i nutid och analogt.
Vännen har ett företag som producerar iscensatta tidsresor; teater med skådespelare och rekvisita, i studio. Vill far uppleva någon speciell tid? Supa med Hemingway, ge Hitler på käften? Eller längre bak i tiden?
Victor väljer förhistorisk tid, tiden då han ännu låg med sin hustru. 1974 och Lyon. Det var då och där han träffade Marianne.
Sådana tidsresor kräver utförlig research. Kläder, rekvisita, dekor. Minnen, tankar, åsikter. Firman återskapar baren La belle époque i Lyon. Och environgerna. I detalj.

Hur kan man skapa en så exakt nostalgi?

Skådespelarna är pålitliga, en ung rödhårig skådespelerska (Doria Tillier) föreställer den unga Marianne, och folk runtomkring är i alla fall nästan sådana som Victor kommer ihåg att de såg ut och sade. Vi får uppleva sjuttiotalet sett och hört genom minnets filter.
De kända skådespelarna är av bästa franska kvalitet, och talträngda på franskt vis.
Manuset är finurligt och detaljerat och regin är habil; allt av Nicolas Bedos som gjort en film tidigare och på samma tema, ” Herr och fru Adelman”.
Den är uppfriskande, rolig och rörande den här förbenade nostalgin. Filmen har parallellhandlingar och förälskelser, men allt vävs ihop och allt är relaterat till Victor.
Skådespelet 1974, iscensatt i dag, speglar och jämför, med vassa kommentarer, då och nu. Vad är kultur? Vad händer när tidens tand gnager på lekamen, känslor och minnen?
Filmen ”La belle époque” är originell även om den påminner om många andra filmer; i en annan film nyligen diskuterades bokens framtid, vi har sett andra regisserade liv i direktsändning, vi har gjort bekantskap Charlie Kaufmans galna idéer.
Hur kan en man (regissören) född 1979 skapa en så i detalj exakt nostalgi, med tobaksrök, rödvin, gräs och den rätta musiken? Och kläderna, och brist på kläder…
 

Övriga premiärer

Filmen är baserad på en verklig händelse och skildrar reportern Gareth Jones resa I Sovjetunionen 1933. Pressbild

Mr. Jones
Polen/Storbritannien/Ukraina 2019
★★★★✩
Regi: Agnieszka Holland
Manus: Andrea Chapula
I rollerna: James Norton, Vanessa Kirby, Peter Sarsgaard
1:58 F12

På 1930-talet dog miljoner i hungersnöd (det ryktades till och med om kannibalism) i Ukraina. Allt odlat såldes utrikes för att finansiera Stalins vapen. 1933 var hela världen på helspänn och det gällde att välja sina vänner, och sina och andras sanningar.
Filmen ”Mr. Jones” av polska Agnieszka Holland är inspirerad av verkliga händelser. Manusförfattaren Andrea Chapula lyssnade till sin förfaders berättelser, men filmens huvudperson är Gareth Jones, den berömda journalisten från Wales som intervjuat Hitler och nu planerar ett möte med Joseph Stalin.
I Moskva. Från Moskva åker han till Ukraina. Och ser.
Agnieszka Holland har varit och är en originell filmare med eget bildspråk och egen dramaturgi. Men ”Mr. Jones” ser ut som en klassiker från femtiotalet vad gäller bild och dramaturgi. I några sekvenser klipper hon dock in ryska montagefilmklipp; och att George Orwell samtidigt skriver ”Djurfarmen” och på så sätt kommenterar Jones, hans upplevelser och insikter, är påhittat.
Filmens fina skådespelare pratar engelska; James Norton, Vanessa Kirby och Peter Sarsgaard som tolkar den amerikanska journalisten som i Moskva sålt sin själ.
 

Den japanska animerade långfilmen från 2019 har blivit en stor publikframgång. Pressbild

Weathering with you
Japan 2019
★★★✩✩
Regi: Makoto Shinkai
1:44 F7

Den japanska animationen ”Weathering with You” är överväldigande vacker, till utseende, visuellt, och till innehåll. Det förvånar dock att ingen frågar varför det regnar i månader. Och att vuxna är apatiska och testamenterar klimatet till följande generationer.
Två plus minus sextonåringar möts i Tokyo där det vackert regnar non stop. Båda är så att säga papperslösa; han har rymt hemifrån, hon är med sin lillebror föräldralös. Båda måste kunna försörja sig, båda vill förälska sig. Men de är minderåriga.
Flickan kommer i kontakt med det övernaturliga, med fiskarna i himlen. Hon får en gåva, hon blir en mytologisk ”solflicka”. Hon kan be om solsken för en stund. Han och hon inser att det finns pengar i det övernaturliga. Folk betalar för solsken över bröllop, marknad, fotbollsmatch…
Filmen bjuder på, är gjord med, fantastiska bildlösningar, musik, teckningar, färger, speglingar. Vackert och stämningsfullt. Hur som helst, Tokyo översvämmas och försvinner i havet ändå. Och ingen bryr sig.
Animationen är en annorlunda ungdomsskildring, spännande och rörande, men spretig. Inte helt i klass med ”Your name ” av samma regissör, Makoto Shinkai. Är pistoler, poliser, tuffa ungdomar och biljakter intressantare än den i animefilmer från förr centrala naturen?
Krister Lindberg
lindbergfilm@gmail.com

ÅU
Ge respons åt redaktören

Dela artikeln