Krister Lindberg 16.02.2023 18:00

Inledningsscenen i Steven Spielbergs självbiografiska film ”The Fabelmans” är briljant. Familjen Spielberg, här kallad Fabelman, köar till en enorm biograf där Cecil B DeMilles ”Världens största show” visas.

Året är 1952. Den sexåriga pojken är rädd. Pappan (Paul Dano) lugnar: film är 24 bilder i sekunden och så vidare (och presenteras därmed som den begåvade ingenjören). Mamman (Michelle Williams) är en framstående pianist, konstnärlig och sensibel. Hon förklarar: ”Film är som en dröm man aldrig glömmer” och grabben lugnar sig. I biomörkret blir den unge Sam hänförd: fröet till ett filmgeni är sått.

Pressfoto

För att bearbeta den omvälvande filmupplevelsen får gossen göra egen film; filma tågkraschen. Av far har han fått ett miniatyrtåg, av mor får han låna en 8 mm filmkamera. Han filmar loket som kolliderar med en leksaksbil; flera bildvinklar. Filmbegåvning.

Han filmar familjen, hans tre systrar står gärna i fokus. Familjens oumbärliga vän, farbror kallad (Seth Rogen) kommer att spela en stor roll berättelsen igenom. Som tonåring spelar Sam (Gabriel LaBelle) med jämnåriga kamrater in vildavästern- och krigsfilmer. Finurliga kameraåkningar och underfundiga specialeffekter.

Inventeringen av Spielbergs barn- och ungdomsminnen är en rolig film. Med en tragisk underton sedd genom ett Hollywoodfilter, skriven av Spielberg och hans gamla vän Tony Kushner. ”The Fabelmans” handlar om film och familj. Föräldrarnas skilsmässa gjorde ont och har påverkat allt konstnären gjort.

När Sammy klipper en familjefilm ser han i monitorn något han inte såg i kamerans sökare. Film visar vad vi inte ser i vardagen, per filmmagi. Filmmediet kan också påtvinga oss sådant vi inte vill se/uppleva/förstå. Film är tjugofyra sanningar i sekunden, sa Jean-Luc Godard . Eller var det tjugofyra lögner?

Michelle Williams är spröd när hon balanserar mellan uppsluppet flickaktigt och djupt deprimerad. Paul Dano är rätt man i rätt roll som smått galen (vetenskapsman). Som den unge Spielberg är Gabriel LaBelle ett fynd, strålar när han får en 16 mm Arri i sin hand.

Filmerna i filmen är vitsigt rekreerade. Och vitsarna är många. Sam säger åt sina mobbare i skolan: Jag är inte tvåtusen år gammal och jag har inte varit i Rom.

För många är Hollywood ett ljusrött skynke: vad kan en Hollywood personifierad Spielberg annat göra, än Hollywoodfilm? Film med mera svärta?

Om anslaget var fabulöst så är slutscenen fantastisk (David Lynch är inblandad).

Övriga premiärer

Pressfoto

Filmaren Tonislav Hristov bor och filmar i Bulgarien och i Finland. ”Sinkkuelämän säännöt” var en fantastisk dokumentär. För ett par år sedan gjorde han den roliga och berörande filmen ”The good postman” på Bulgariens landsbygd; om fattiga men godhjärtade människor som hjälper varandra och – flyktingar.

Hans första spelfilm ”Den barmhärtige taxichauffören” är inte speciellt rolig eller berörande. Ivan (Malin Krastev) har bott många år i Finland ihop med en finsk kvinna (Alma Pöysti). De har en son (Amos Brotherus), nu 18 år. Ivan gjorde i Finland ett ekonomiskt misstag. Nu är han sedan en längre tid i hemlandet Bulgarien där han ska tjäna ihop pengar för att kunna återvända och få förlåtelse. Han kör taxi; turister (naturligtvis finska fyllon) men tvingas också bistå människohandeln.

Filmen berättar mycket mellan raderna om ett samhälle med korruption och maffiafasoner, och om vänskap, eller inte. Tonislav Hristov är en begåvad regissör med bildseende; han vet alltid var kameran ska stå. Men fiktionsberättare? Filmen eller karaktärerna orkar inte engagera i vemodet; ingen humor, ingen variation i framåtskridandet. I ett skov av bedrövelse slänger Ivan ut en flyktingfamilj, ur taxin mitt i skogen. Trots ånger senare ser vi inga känslor eller ångest. Samma stenansikte när han av bästa vännerna blir både rånad och misshandlad.

Borgmästaren är värst och taxichauffören är inte barmhärtig.

Pressfoto

Risto Räppääjä (Otso Törmälä) blir spelberoende; så och hans granne Lennart. Risto har tråkigt när hans vän Nelli tänker på popidolen Ville Pyry enbart. Lennart har i garderoben ett dataspel han hittat på loppmarknaden. Risto lånar spelkonsolen och börjar spela och kan inte sluta. Spelar nonstop i flera dygn med energi från ett halvt dussin pizzor.

Filmen ”Risto Räppääjä ja villi kone” är en musikal. Berättelsen börjar med sång, mera sång och ännu mera sång. Otso Törmälä är charmig och hans Risto kan sjunga. Men kommer inte sång och dansnumren in på fel ställen? Maria Sid är skicklig regissör, också inom filmen. De unga skådespelarna uppträder naturligt trovärdigt; de äldre spelar inte över (den här gången). Handlingen lyser med frånvaro i manuset. Visst händer ett och annat utanför Ristos rum, men filmen är klippt med slö sax och musiken förtar spänningen, rytmen och tempot i berättelsen.

Spelberoende är för allt fler ett dilemma. Fint vore om det kunde tydliggöras och inte bara skrattas bort.

Krister Lindberg
lindbergfilm@gmail.com

Dela artikeln