Krister Lindberg 04.05.2023 16:01

Det har gjorts teveserie, dokumentärer och film om terrorattackerna i Paris i november 2015. Alice Winocour (manus och regi) försöker i ”Minnas Paris” (”Revoir Paris”) visa en överlevandes trauma.

Hela filmen är påhittad. Regissörens bror är visserligen en som överlevde och har påverkat manusarbetet och psykoanalysen.

Mia (Virginie Efira) sambor med en alltid arbetande läkare, hon är fyrtio år och barnlös. Hon har tidigare arbetat på radion men är nu en skicklig simultantolk. I filmens inledning söndrar hon ett glas, plockar skärvor, förser sig med äpple och försenar sig nästan till jobbet. Är på plats på sekunden. Simultantolkar (filmen). Symbolism och förebådande.

Hon kör motorcykel, det ösregnar och hon söker tillfälligt skydd på en restaurang. Iakttar folk när någon med automatvapen dyker upp och skjuter ihjäl alla gäster och personalen. Nästan alla.

Mia vaknar upp på sjukhuset och kommer ihåg ingenting. Efter några månader hos sina föräldrar på landet återvänder hon till man och Paris. Hon uppsöker restaurangen, hon vill minnas, hon vill veta.

Virginie Efira är en skådespelare helt i egen klass; skicklig på att åskådliggöra känslor. Hon kommer bra överens med den också skickliga Benoît Magimel som tolkar en annan överlevande, en man med stora fysiska skador men med förståndet och humöret i behåll.

Vi vet från början vad som ska hända men väntan är nervig, när, hur, och då det sker är det hemskt att bevittna. Men Alice Winocour analyserar inte dådet, eller gärningsmännen. Hon fokuserar på efteråt och på offren.

Det otäcka dådet visas tillräckligt mycket för att framöver vara närvarande i varenda bild; fantastiskt foto i detalj, för övrigt.

Filmen handlar om överlevnadsskuld. Och om att trygghet är för all framtid en illusion. Mia träffar överlevande som också besöker restaurangen. Vissa vill glömma, någon projicerar skuld och trauma på andra, Mia vill komma ihåg och förstå.

Varför just hon? Känslan av skuld växer, speciellt när hon blir bekant med en tonåring vars föräldrar dog. Pusslet fortsätter. Spretigt? Alice Winocour kan berätta, och regissera: känslor.

Mia kommer i kontakt med en man som också överlevde. Tillsammans kan de konstatera att deras tidigare liv är en illusion; ett nytt liv måste ta vid. Han är en finansman som inte läser böcker men han är livsbejakande. Han och hon är paradoxala själsfränder och blir mera än vänner. De har nya värderingar: Livet.

Krister Lindberg

Dela artikeln