Krister Lindberg 06.10.2023 11:00

Filmregissören och manusförfattaren Petri Kotwica är född 1966 i Pargas. Tidigare filmer: ”Hemlängtan” 2005, ”Svart is” 2007 och ”Rat King” 2012.

Det har konstaterats att han är en bättre regissör än manusförfattare; hans nya film ”Comeback” är skriven av Petri Karra och Aleksi Bardy. Manuset är ojämnt och ofokuserat.

För länge sedan gjorde lågstadieelever, två bröder och en flicka, inbrott i skolans musiksal och stal instrument. Ett tiotal år senare var deras rockband ”No Love Lost” världsberömt och de förtjänade miljoner. Tills sprit och droger knäckte dem.

I dag bor Katarina (Paula Vesala) på ett privat hem för missbrukare, Pete (Ville Myllyrinne) är lärare i en grundskola, hans bror Tony (Mikko Leppilampi) är ett socialfall.

Katarina har en femtonårig dotter Ellie (förtjusande Anni Iikanen). Mor och dotter komponerar musik tillsammans. Men mamman får återfall, överdos, koma. Sägs det.

För att inte hamna i händerna på fel förmyndare är det viktigt för Ellie att hitta sin biologiska far. Hon ber slashasen Tony om hjälp, han är lätt att övertala med löfte om nya låtar, stora pengar; comeback.

Läraren, absolutisten Pete luras med på en osannolik resa i en roadmovie som har problem med genrebestämning eller veta vad den vill.

Sjukhuset där Katarina ligger i koma finns i Nagu. Var ”hemmet” (vars föreståndare spelas finurligt av Pamela Tola) finns är oklart.

Pargas figurerar medan rockstjärnorna kommer från Helsingfors? Vi får se några flygbilder över broar, färjor och Åbolands skärgård. Mest får vi röra oss i skogarna någonstans.

Trion, ibland duon, letar efter de påstådda nyskrivna låtarna. Finns de på en hårdskiva i gamla skolan? Finns de? Vi tror inte det, det viktigaste att handlingen för oss från dråpliga till otroliga situationer.

Och lite buskis parallellt; en femtioårig kvinna, en forna beundrarinna, jagar bröderna körande traktor avfyrande hagelbössa i natten.

Och plötsligt är ”Comeback” en thriller, mord och mordförsök (inte med hagelgeväret, inte hämnd utan rena rama penningbegäret).

Filmen ”Comeback” hade, så som vi ser det, varit intressantare med en definierad genre. En komisk thriller från början med inslag av buskis, till exempel.

Med engagerande karaktärer.

Mikko Leppilampis Tony är föga sympatisk. Så som han är maskerad, klädd i sextio–sjuttiotalets fårpäls är han en svinpäls. Och så som han pratar! En otrevlig skitstövel med en enda värdering: pengar. Att läraren håller sig nykter är beundransvärt, men vitsarna kring det är inte alls roliga, bror är och förblir ett mähä.

Återstår kvinnorna i bakgrunden. Katarina är, som sin tolkare Paula Vesala, charmigt sympatisk de få minuter hon får stå på benen, greppa gitarren. Dottern spelad av Anni Iikkanen utstrålar energi och självkänsla.

Mari Perankoski är ironisk med sin cannabisodling, sina lustar och sitt gevär och Pamela Tola är mästare på självironiska karikatyrer. Casta damerna i huvudrollerna nästa gång och låt de mjäkiga männen spela idiotiska biroller; så som nu de facto.

Namnet rättat till Ville Myllyrinne.

Krister Lindberg

Dela artikeln