Krister Lindberg 25.07.2024 16:30

New York i mitten av åttiotalet. En fantasistad; alla invånare är djur av alla de slag. Djuren pratar inte; de är annars också tystlåtna. Men de lyssnar på musik! Huvudpersonen i den spanska animationen ”Robot dreams” är hunden Dog. Alternativt en robot.

Dog är ensam. Han bor i fin lägenhet på Manhattan, spelar datorspel, tittar på tv, lyssnar på musik, värmer mat, alltid samma sort, i mikron. Dog är ensam och uttråkad. En kväll råkar han se en reklam i tv: Är du ensam, behöver du sällskap, eller en vän? Köp en robot!

Roboten kommer på posten i ett enormt tungt paket. Lådan innehåller en byggsats. Dog är händig och snart fungerar roboten. Tillsammans gör vännerna allt möjligt som vänner gör.

En solig och varm dag besöker de stranden. Roboten badar i havet. Roboten mår dåligt, blir halvt medvetslös, blir liggande på stranden på sanden. Roboten är för tung för hunden. Dog rusar hem efter verktygslådan men när han kommer tillbaks är beachen stängd, tillträde förbjudet.

Filmen ”Robot dreams” bygger på en bilderbok från 2004 av amerikanska Sara Varon. Bilderna i boken och i filmen är tidstypiska 1980, så såg många illustrationer ut då. Enkla och snygga, detaljerade när det behövs, färgerna är angenäma och allt är retro. Spanska regissören Pablo Berger (född 1963) är från tidigare känd för stumfilmen ”Blancanieves” och de svarta komedierna ”Torremolinos 73” och ”Abracadabra”. En begåvad spanjor igen.

Roboten ligger medvetslös på stranden. Länge, mycket länge. Han drömmer. Vi ser och upplever hans drömmar; ”robot dreams”. Vi vet inte alltid med säkerhet vad som är dröm och vad som är verkligt. Drömlikt. Som sagt, inte ett ord yttras, inte ens ett hundskall eller ankans kvack. (Dog har en kort romans med en anka, men hon flyttar tyvärr till Barcelona).

Ordlöst vackert. Filmen är ett mästerverk också därför att den med järntråd visar vad film är, innerst inne, till syvende och sist: Bildberättande. Begripligt berättande. Musik och sånglyrik, pricksäkra val, är tillåtna. Till exempel och bland annat Earth, wind & fire: September. En invändning. Tempot, som också är retro, får en timme fyrtiotvå minuter att kännas aningen långa.

Figurerna är, trots att de är avskalat tecknade, uttrycksfulla. Plåtmannen (roboten) har ritade ögon och ett blyertsstreck till mun. Filmkonst igen; dessa enkla tecken får oss att skratta och gråta. Miljöerna och bakgrunderna är precisa, ofta med lustiga inslag eller intressanta detaljer. Och konstnärerna ger oss tid att avläsa allt, iaktta vad vi vill. New York är den tredje huvudrollen.

Form och innehåll. Filmen ”Robot dreams” berättar lyhört och vackert om ensamhet, vänskap, förlust och svartsjuka. Och existentialism, med mera. Berättelsen har ett oväntat men på sätt och vis ett lyckligt slut: att kunna gå vidare i livet.

Krister Lindberg

Dela artikeln