ÅU 29.09.2023 11:00

Filmen ”Spede” berättar om Pertti Olavi ”Spede” Pasanen (1930–2001) och om hans tv- och filmprojekt under slutet av 1960-talet och första hälften av 1970-talet.

Spede Pasanen var då komiker, skådespelare, flitig manusförfattare, filmregissör (egentligen inte), producent och författare till sångtexter. Han skrev och producerade många sketcher för tv.

Och lite senare: uppfinnare med flera patent. Han var framgångsrik, och rik.

Att filmen ”Spede” inte berättar något nytt förvånar inte. Att hans toxiska maskulinitet förbigås är förlåtligt. Men att filmen är så oengagerad kan vi inte ignorera eller förlåta; halvhjärtad regi gör skådespeleriet blekt. Riku Nieminen som Spede (tidigare som Juice) orkar inte nyansera sin rollkaraktär. Agerandet verkar, just det, trött.

Filmen visar lite av tillkomsten av en sketch i en tevestudio. Övertygar inte. Vid inspelningen i en sandgrop av ”De ohängda” 1971 blir Pasanen och filmregissören Ere Kokkonen (Joonas Nordman) ovänner. Nära vänner var de knappast någonsin, Spede hade antagligen bara en vän: Simo Salminen (Mikko Töyssy, inte alls lik). Kokkonen försöker förklara för Pasanen vad blickriktning betyder och vad klaffel är för något. Var kameran ska stå.

Pasanen hade inget hum om filmregi men ägde ett enormt ego. Regissören Jukka Virtanen (Lauri Tilkanen) fick tidigt nog av geniet, Kokkonen övertalades (betalades) att fortsätta regissera de kommande ”Uuno Turhopuro”-filmerna.

I den aktuella ”Spede” i regi av Aleksi Delikouras dyker Vesa-Matti Loiri upp (en nästan övertygande Aku Sipola). Han, den otroligt och mångsidigt begåvade, räddar månget uruselt manuskript.

Genom att vara rolig. Och snart, tack vare Loiri, föds Uuno Turhapuro som blir älskad av folket, hatad av kritikerna.

I förbigående antyds att Pasanen hotade en kritiker till livet. I stället slog han ner en okänd man på gatan. Stort ego och geniets temperament.

Filmen berättar mera än så. Vi får följa förhandlingar med Rundradion, som vägrar se de kulturella värdena och det folkbildande i Pasanens manuskript. Men, outgrundliga är även Yles finansieringsbeslut. (Spede Pasanen var egentligen gift med Oy Mainos-TV-Reklam Ab; skumma avtal).

Vi träffar fru Pasanen (Minka Kuustonen) som i intervjuer i hemmet försäkrar att herr Pasanen inte är rolig alls, civilt. Hon tröstar geniet trots geniets hunger efter andra kvinnor, till exempel skriptan som förtjusande spelas av Linnea Leino.

Bilen Ford Mustang har lånats från bilmuseet. Annan sjuttiotalets rekvisita härifrån och därifrån; tidsbilden är genomtänkt.

Spede Pasanen var otroligt produktiv, uppfinningsrik och envis. Flera av hans sketcher var riktigt roliga, hans teveprogram var underhållande. Men filmmanus och filmregi lärde han sig aldrig. Tur för honom. Med sina filmer blev han miljonär.

Spede Pasanen var mycket mera komplicerad och karismatisk än vad Aleksi Delikouras och Antti Heikkinen (regi och manus) låter oss förstå. Och mera energisk än vad Riku Nieminen förmår utstråla.

De mörka sidorna av personligheten som nyligen grävts fram eller som på sistone vittnats om finns inte omnämnda i boken filmen är baserad på: Tuomas Marjamäki: Spede nimittäin.

Nu är vi nyfikna: Hur var Pasanens barndom, ungdom, studietid? Alltså: Vem for i väg med Spedes självkänsla?

Sentimental bussresa

En 93-årig änkling spelad av 63-åriga Timothy Spall åker buss genom Skottland och England. Från norr till söder, till Land’s End.

För sjuttio år sedan flyttade han därifrån med sin unga hustru. Nu är han ensam med sitt busskort.

Resan förutsätter många byten och många busshållplatser. Naturligtvis träffar han olika människor. Trevliga människor, empatiska människor och – förstås – värsta sortens skitstövlar.

Pressbild

Filmen ”The Last Bus” regisserad av Gillies MacKinnon och skriven av Joe Ainsworth är sentimental, förutsägbar och överlastad med klichéer.

Skådespeleriet är, som oftast i brittiska filmer, fantastiskt och berättelsen bygger på tillbakablickar.

Man försöker portionera informationen men vad hjälper det när man till punkt och pricka kan gissa vad som hänt och vad som hända skall. Naturligtvis blir den ålderstigne en kändis på internet.

Filmmakarna vill ta pulsen på samtiden och på delar av Storbritannien men hittar bara schabloner.

PS. Vad kom först: Bussresan eller ”Harold Frys oväntade vandring”?

Folkkär rockstjärna i fokus

Filmen ”Michael Monroe – En dokumentär” är formmässigt en klassisk pratande huvuden-kavalkad.

Men med en så sympatisk och karismatisk man som Michael Monroe i fokus dras man med i en fascinerande tidsresa, och en medryckande resa Helsingfors–Stockholm–New York – och Åbo.

Pressbild

Hanoi Rocks är ständigt på tapeten, hemma hos Michaels mor (en förtjusande människa också hon).

På torg och gator; över allt över hela världen kommer folk ihåg Hanoi Rocks och känner igen Michael Monroe (Matti Antero Kristian Fagerholm, f. 1961).

De många pratande huvudena är inspirerat trevliga i regi av Pete Eklund, Jussi Lehtomäki och Patrik Sigmundt, som även forskat och skrivit manus.

Dokumentären rymmer också lämplig mängd gamla foton, smalfilmer och plock i teve-arkiven.

Rörande är Michael Monroes och Andy McCoys ömsesidiga men parallella kärleksförklaringar. Sam Yaffa och Nasty Suicide kompar och lustig är Little Steven (Lillyhammer). Med flera, med flera.

ÅU
Ge respons åt redaktören

Dela artikeln