ÅU 22.08.2022 15:30

Skräckfilmens förnyare Jordan Peele har färdigställt sin tredje film som han vitsigt kallar ”Nope”. Hans tidigare mästerverk är ”Get out” från 2017, intelligent berättad om rasismen, medan ”Us” från 2019 visar Amerikas Janusansikte.

Nu: En ranch på prärien. Ett moln över bergen döljer något. Är det något övernaturligt? Gamla hästtämjaren dör träffad av något från skyn. Är det skrot från ett flygplan? Barnen tar över verksamheten: träna hästar för Hollywood.

Dålig business enär det mesta görs digitalt nuförtiden. Sonen OJ (Daniel Kaluuya) är ett envist men målmedvetet stenansikte, dottern Emerald (Keke Palmer) är karismatisk och talför.

Firman behöver pengar, att sälja hästarna räcker inte, de måste sälja allt. Om inte molnet döljer ett ufo, tänker och säger Emerald. Att få ufo på bild, helst rörliga bilder, betyder snabba cash.

In i bild kommer mannen med övervakningskameror (en rolig och sympatisk Brandon Perea). Men videoutrustningen kräver ström. All elektricitet slås ut varje fredag klockan sju, just då föremålet eller varelsen eller vad det nu är eventuellt visar sig. (Visar sig snart, denna hemska varelse som äter hästar och filmkameror och elektricitet).

Återstår att övertala och övertyga den kända dokumentärfilmaren Anders Holst (fantastiska Michael Wincott ). Han har filmkameror, kameror som inte behöver el. Holst är en seriös filmare. Han riskerar livet för bilden i det rätta fantastiska ljuset.

Skådespelarna är fenomenala. Personkemin mellan syskonen är sådan att vi tror att de är bror och syster på riktigt. Och som sagt, Michael Wincott och Brandon Perea stjäl nästan scenen när de kommer igång.

Filmen är inspelad på det förnäma och dyra formatet IMAX. För fotot står svensk-nederländska Hoyte van Hoytema, känd för de hisnande bilderna i samarbetena med Christopher Nolan.

Dokumentärfilmaren i filmen använder också IMAX, en påhittad handdriven version; en vits.

Filmen handlar bland annat om filmens möjligheter och skyldigheter. Och filmhistoria. Mest är filmen en film från femtiotalet om invasionerna från yttre rymden. Det vill säga metaforiskt om rädslan för kommunismen, då. Vad består rädslan och hotet av i dag? Invasionen av undermåliga filmer? Sociala medier?

En galen schimpans är kusligast

Filmen är finurligt redigerad med kort korta tillbakablickar och en längre och återkommande scen med en schimpans som blir galen, den kusligaste scenen i filmen.

I samma scen finns ett barn som senare är en traumatiserad man inom showbiz (Steven Yeun). Klippningen förbryllar en stund, men det klarnar, till en del. Vi har många frågor efter föreställningen, frågor utan svar.

I en på sätt och vis film om film i filmen finns många filmreferenser. Jordan Peele älskar filmen, han står för kvalitet och han kan filmens historia från de första rörliga bilderna: Edward Muybridge tog år 1878 bilder av en häst i galopp; hästen har ett namn men den svarta ryttaren är en man utan namn.

Vi vet, utan att Jordan Peele behöver säga det, hur ursprungsbefolkningen har behandlats i Hollywoods vilda västern, som personer och som rollkaraktärer.

”Nope” ifrågasätter Hollywoods och nöjesindustrins behandling av barnskådespelare i tiderna. Och djur. Och svarta. Nordamerikas urbefolkning införstådd, se slutbilden.

Manusförfattaren och regissören Jordan Peele odlar en begriplig symbolik och en bitande samhällssatir. Han är en skicklig och nytänkande berättare, men han tar för givet att publiken är uppmärksam. Lägg märke till, till exempel, att önskebrunnen har en kamera i botten. Han skapar mera stämning än direkt spänning eller skrämsel. Han har humor, filmen är rolig.

Krister Lindberg

ÅU
Ge respons åt redaktören

Dela artikeln