Monica Forssell 17.05.2019 09:16

Med Irisz ögon ser vi det österrikisk-ungerska rikets undergång när solen går ner i Budapest: Foto: Pressbild

Sunset
(Napszállta/Budapestin aurinonlasku)
Ungern/Frankrike 2018
***
Regi: László Nemes
Manus: László Nemes, Clara Royer, Matthieu Taponier
I rollerna: Juli Jakab, Vlad Ivanov, Susanne Wuest
2:22 F12

En hattaffär i Budapest år 1913. En ung dam i närbild provar hatt efter hatt tills hon säger: Jag söker anställning. ”Vad heter ni?” ”Irisz Leiter” (spelad minimalistiskt av Juli Jakab). Leiter är också namnet på hattaffären, butiken och ateljén inrymd i ett palats, besökt av kungligheter. Irisz blir uppmanad åka dit varifrån hon kom, fara vart som helst.
Men den unga damen stannar i den mörka staden bevittnande det österrikisk-ungerska rikets undergång. Och början på ett krig.
Leiters hattaffär brann ner för länge sedan. Irisz var då två år och blev bortadopterad, föräldrarna blev innebrända. Nu får Irisz veta att där fanns även en storebror.
Irisz är envis i sökandet efter den okända (nu ökända) brodern och anarkisten. Med näbbar och klor tar hon reda på vad som hände och vad som händer. Man kan om man så vill, om fantasin räcker, se filmen som en thriller. En annorlunda thriller.
Den ungerska filmen ”Sunset” är en mycket annorlunda berättelse av regissören László Nemes som använder samma berättarteknik som i sin Oscarsbelönade ”Sauls son”. Långa tagningar och långa kameraåkningar med närbilder som begränsar synfältet och ger extremt kort skärpedjup. Huvudpersonen Irisz är ständigt i bild, antingen i långa närbilder på ansiktet eller med kameran över axeln som ser och låter oss förstå vad huvudpersonen ser. Det ger ett mycket begränsat synfält och vi måste gissa eller fantisera oss fram till vad annat där finns, annat än detaljer och mörker eller rök. Under filmens gång är det svårt att förstå vad som händer och sker och varför.
Men blicken är trollbunden; bunden vid duken. Vi sitter snällt och tittar i två timmar och tjugotvå minuter. Fascinerade, irriterade och upprörda. Filmen är ett kostymdrama berättat med stämningar och ett svåröversatt bildspråk. Antagligen är berättelsen överlastad med metaforer också? Karaktärerna och konflikterna är vagt presenterade. Dramaturgin är konstruerad; strukturen är invecklad, omöjlig att överskåda. Vi läser in känslor och tankar i Irisz ansikte, i de långa närbilderna. Hon har samma ansiktsuttryck hela tiden, men det vet vi inte. Filmen använder sig kreativt också av tystnaden, alternativt irriterande ljudeffekter.
Filmen är mörk, till innehåll och bild, vi ser föga av staden Budapest, bara detaljer i mörkret eller i röken. Filmen är visuellt imponerande i färg- och ljussättningen vilket inte är till gagn när vi ska gissa oss till varför folk runtom huvudpersonen inte berättar eller förklarar något, när vi ser att de är hemlighetsfulla, arga, rädda.
När Irisz tagit sig till grevinnans palats ser och förstår vi varför separatisterna är förbannade, varför Irisz bror och hans gelikar är anarkister: Kungahusets perversioner och borgerskapets diskreta brist på charm.
Filmen ”Sunset” om solnedgången över Europa är meningslöst estetiserande – om vi inte ser att den handlar om världen av i dag.

Övriga premiärer:

They shall not grow old
Storbritannien/Nya Zeeland 2018
****
Regi, manus: Peter Jackson
Dokumentär
1:40 F16

Peter Jacksons dokumentär ”They shall not grow old” låter brittiska soldater som var med berätta om hur och varför de lät sig värvas, flera i fjortonårsåldern 1914. Om barnslig patriotism, om upplevelserna på västfronten; insikten om det meningslösa i att döda och bli dödad, och om arbetslöshet och ingen uppskattning efteråt.
Filmen är obehaglig att se, krig är inte vackert. Peter Jackson från Nya Zeeland (Sagan om ringen) har restaurerat/digitaliserat intervjuer från sextiotalet. Han har digitaliserat arkivfilmer, försett dem med modernt bildformat och frekvens samt färglagt dem. Och via att ha läst läppar lagt till repliker (och ljudeffekter). Imponerande. Vad nytt, annat än tekniken? Detaljerna (hemska men också roliga) och det brittiska perspektivet. De restaurerade bilderna och ljuden skapar en känsla av absolut närvaro, och obehag. Nyzeeländarens farfar var en som var med.

Uglydolls
Kina/Kanada/USA 2019
HHHII
Regi: Kelly Asbury
Manus: Erica Rivinoja
Animation 1:27 F7

Uglydolls är en animerad musikal för barn. Filmen berättar om vad som hände med de defekta dockorna och kramdjuren i leksaksfabriken. De blev ratade och hamnade i landet för fula, Uglyville. Kramdjurens mening med livet är att trösta barn. De ratade försöker ta sig ut i stora världen, uppsöka och trösta, bli adopterade av barn. På vägen hamnar de i institutet för perfektionism där de perfekta tonårsdockorna lär sig etikett, lär sig att minsta olikhet är fult. Vi lär oss däremot att de är ganska fula, utanpå och framförallt inuti och att ”de fula” faktiskt är vackra. En trevlig film som klarar sig utan action och överdrivet tempo, och animationerna är helylle.
Krister Lindberg

Monica Forssell
Ge respons åt redaktören

Dela artikeln