Krister Lindberg 22.09.2023 15:56

Staden Kiruna bör flyttas. Gamla staden Kiruna kommer att rasa ner i de kilometer djupa gruvschakten. Så sker den dagen filmen ”Avgrunden” utspelas.

Det börjar när sommarnatten ler. Några ungdomar festar på förbjudet område, alltför nära avgrundsdjupa sprickor. Livsfarligt.

Under dagen som följer rasar och försvinner staden bit för bit. Hundarnas skall och insikter som lämnar underjorden förebådar.

Den svenska katastroffilmen (med finska inslag och pengar) har fina skådespelare, som Tuva Novotny.

Hennes Frigga är ansvarig för gruvans säkerhet, hon kan gruvgångarna utan- och innantill, hon är du med berggrunden; hon kan kommunicera med granit och stenblock.

Nu, när hon besöker underjorden, vet hon med bestämdhet: Staden måste evakueras, genast.

Frigga är gift med Tage (Peter Franzén), också han sakkunnig trots sin klaustrofobi. De bor isär. Till staden anländer just den här dagen Friggas nya kärlek (Kardo Razzazi) och svartsjuka och romans stör katastrofen.

Frigga och Tage har en tonårig son (Edvin Ryding) och en äldre dotter (Felicia Maxime). Sonen är försvunnen och dottern med privata problem kastar sig hals över huvud in i farligheter, så som folk dumdristigt gör i action- och katastroffilmer.

Karaktären som Peter Franzén tolkar är löjlig men skådespelaren bra, nu när han lagt sina maner på hyllan. Svartsjuka är komisk, enligt utomstående.

Filmen är för mycket ett familjedrama, katastrofen är en kuliss i bakgrunden, stadsborna är statister. Allt kretsar kring pappa, mamma, hennes älskare och dottern. Och sonen fast han är försvunnen.

Specialeffekterna är fina och många scener känns realistiska och klaustrofobiska, andra nervigt spännande alternativt tragiska. Men att engagera sig i någon av figurerna är svårt. Närmast kommer Tuva Novotny, och hon är riktigt rolig också, med tajmning. Och där slutar tajmningen i manuset.

Manuset är dåligt. Filmen bra. Fast med luckor, skeenden och personer vi inte förstår, som inte förklaras, eller berättas fel.

Effekter. Effekter. Skapar spänning. Asfalten spricker. Bilar och folk försvinner ner i avgrunden. I gruvgångarna faller stenblock, alltid förbi men intill Frigga och Tage. Tunnlar rasat. Snyggt filmat men gripande blir det sällan. Och blir det så i fel situationer.

Filmen som kunde ha varit riktigt bra är regisserad och delvis skriven av Richard Holm. Han har gedigna erfarenheter från tv: ”Gåsmamman” och ”Johan Falk”. Ett genomarbetat manus nästa gång. Regi och teknik fungerar redan.

Alltid i katastroffilmer från Hollywood: En skilsmässa förorsakar bergsäkert en naturkatastrof. Jorden räddas först när familjen är återförenad.

Action- och krigsfilm, filmad som en dokumentär

Den grymma och grymt bra ”Rebel” är skapad och spelad av unga män med rötter i Marocko.

I huvudrollen sångaren, rapartisten och skådespelaren Aboubakr Bensaihi. För manus och regi står bröderna Adil El Arbi och Bilall Fallah. De har nu flyttat tillbaks till Belgien efter ett besök i Hollywood (”Bad boys for life” 2020).

De är begåvade filmmakare, ”Rebel” är ett mästerverk.

Pressbild

I Bryssel har tjugoåriga Kamal Wasaki (Aboubakr Bensaihi) en verkstad som han ärvt av sin far. Han bor med sin älskade mor Leila (Lubna Azabal) och sin älskade tolvåriga lillebror Nassim.

Kamal älskar också motorcyklar. Polisen gör razzia i garaget och hittar stora mängder narkotika.

Kamal flyr till Syrien. Där vill han utföra frivilligt biståndsarbete men blir kidnappad av Islamiska staten.

Han får bli fotograf och videoredigerare. ”Jag filmar bara”. Men något går snett å det grymmaste.

Samtidigt i Bryssel: fula gubbar närmar sig tolvåringen med lögner och godis och manipulerar barnet. ”Medierna ljuger, IS bara räddar muslimer från väst”. Låter det bekant?

Det hjärntvättade barnet blir utbildad barnsoldat och skickas till fronten. Mamman åker per mutor genom farliga trakter och livsfarliga strapatser för att rädda den lilla; den äldre är redan förlorad.

Action- och krigsfilmen ”Rebel” är filmad som en dokumentär, extremt effektivt. Vi hamnar mitt bland exploderande bomber och granater, mitt i hemska kulregn.

Vi tvingas åse en mänsklig grymhet som vi för ett par år sedan inte skulle ha trott på.

Scenografierna och miljöerna är till hundra procent autentiska.

För att göra filmen lite uthärdlig klipper filmmakarna in sångnummer; rap på arabiska. Men en gruppvåldtäkt illustreras med sång och dans!

Stilexperimenten drar ner på betyget men filmen fortsätter vara absolut realistisk.

Manusförfattarna vet vad de pratar om. De har lyssnat på män och kvinnor som varit där, överlevt, lyckats fly, 2014.

Krister Lindberg

Dela artikeln