Krister Lindberg 09.02.2023 17:30

Nan Goldin (född 1953 i Boston, USA) är en hyllad konstnär, fotograf och aktivist. Om henne har Oscarsbelönade regissören, dokumentärfilmaren Laura Poitras (”Citizenfour” 2014, om Edward Snowden) skapat en ärlig film, ”All the beauty and the bloodshed”. Filmen vann guldlejonet i Venedig.

Filmen är två eller tre filmer i en. Nan Goldin berättar med egen röst om och illustrerar med sina fotografier och bildspel barndomen, tonåren, ung vuxen och nutid. Inte nödvändigtvis kronologiskt; filmen börjar och slutar med Goldins och hennes vänners kamp mot familjen Sackler. Efter ett benbrott och operation 2014 hade Nan Goldin smärtor. Hon fick medicinen Oxycontin och blev på gränsen till överdos beroende. I dagsläge har nära en miljon dött av medicinen i Amerika.

Familjen Sackler tjänar miljarder på pillren och tvättar sina ”blodspengar” genom att skänka miljoner till konstmuseer och universitet. Goldin och hennes aktivistgrupp P.A.I.N gör allt för få konstvärlden (och hela världen) att förstå hurudana pengar de blivit skänkta. Demonstrationer med banderoller och hundratals pillerburkar i de största och finaste museerna. Kamp med och mot jurister. Och de har lyckats: museer, inte bara i Amerika, har lämnat tillbaks miljonerna; ”blodspengarna”.

Pressfoto

Demonstrationerna är början och slutet av den spretiga dokumentären, spretig som livet eller Goldins äventyr i vardagen. Hennes föräldrar ”som inte borde få vara föräldrar” ser till att älskade storasyster får vård enär hon misstänks vara lesbisk. Systern kastar sig framför tåget. Sorgen och ilskan förföljer fotografen än i dag.

Som tonåring flyr Nan Goldin hemmet och hittar sig själv bland likasinnade i New Yorks konstnärskretsar; sjabbiga krogar och klubbar där punk och sexuella minoriteter kan överleva. För att skrapa ihop pengar till film och framkallning jobbar hon som bartender i skumma men fascinerande barer, vid ett tillfälle till och med som sexarbetare. I dessa miljöer skapar hon konst; bilder av människan, den nakna men påklädda människan. Flera kända kulturpersonligheter skymtar på foton från tiden; John Waters blev en god vän.

Nan Goldin är politisk aktiv i bild och tanke. Hon är feminist och fotograferar ofta männens maktmissbruk.

Nan Goldin är en färgstark personlighet; dokumentärfilms struktur och ton är anpassade därefter. Berättelsen har många trådar och förutsätter viss mån förkunskaper och koncentration. Vi har svårt att se tragiken i siffror; anhörigas vittnesmål berör. Demonstrationerna är visuella men inte så dramatiska på film som i verkligheten. Trådarna knyts ihop; men sent omsider.

Övriga premiärer

Pressfoto

Den finska komedin ”Skimbagirls” av Marja Pyykkö inleds med ett potpurri: fyra bröllop; samma brud och samma gäster; ny brudgum varje gång.

Emma (Anna-Maija Tuokko) bjuder till sitt femte bröllop som går av stapeln i Lappland. Hon gifter sig med en nudist i snödrivan, en oskuld, en med rumpan bar Samuli Edelmann. Emmas bästa vänner plus förmögna storasyster är utleda på dessa bröllop och besvikna; bruden har glömt berätta för brudgummen om alla de tidigare äktenskapen och att hon inte kan få barn.

Komedin är inte rolig alls; en samling sketcher med varierad kvalitet minus fungerande humor.

Man anar ett försök till att förnya finska filmkonsten genom att strunta i elementär filmgrammatik och låta kvinnoenergin flöda framför och bakom kameran. Damerna spelas med glädje av yrkeskunnigt folk: Ria Kataja, Anna-Maija Tuokko, Matleena Kuusniemi, Armi Toivanen och herrarna sympatiskt av Samuli Edelmann, Karlo Haapiainen, Teemu Aromaa, Severi Saarinen och Aake Kalliala. Den absurda berättelsen om kärlek, vänskap och om att hitta sig själv är skriven av Misa Palander.

Pressfoto

Jope Jorma Ruonansuu (1964-2020) imiterade 150 kändisar. I dokumentären ”Jope ite” av regissören Mika Räinänen och manusförfattaren Marko Talli ser vi naturbegåvningen från barndom fram till de sista dagarna. Ruonansuu var extremt begåvad. Absolut gehör; han kunde härma vem som helst eller vad som helst, han kunde spela vilket instrument som helst genast han kom i kontakt med det; en fenomenal musiker och sångare. Alla som intervjuas (talande huvuden) säger samstämmig: Jope var snäll, Jope var blyg.

Jope var mobbad, inte bara i skolan. Hela sitt vuxna liv arbetade Jope mot mobbning och förebyggande med stöd av presidenten. Med ”Jope ite” har filmmakarna samlat ihop imponerad mängd intressant arkivmaterial inklusive unika filmstumpar från barn och ungdomstid i arbetarstaden Kemi. Dokumentären är producerad av och för TV. Bild och ljud, eller filmens dramaturgi och redigering, blir inte bättre på biografen. Personen är intressant men som film är filmen inte märkvärdig.

Krister Lindberg
lindbergfilm@gmail.com

Dela artikeln