ÅU 31.03.2022 19:54

Manusförfattarna Inka Kallén och Aku Louhimies var inspirerade av Juhani Ahos roman ”Papin rouva” (1893) när de skapade fundamentet till filmen ”Odotus”. Triangeldramats huvudroll spelas av Kallén, regi Loihimies.

Filmen ”Odotus” är inspelad på Själö, handling nutid. Mikko (Aku Hirviniemi) är skärgårdspräst, Elli (Inka Kallén) hans blaserade fru i prästgården. En vacker sensommardag dyker prästens ungdomsvän Olavi (Andrei Alén) upp i paradiset.

Han har en längre tid bott i Paris, han har varit Ellis (mera än) vän. Elli som hittills masturberat i det gröna eller slentrianmässigt älskat med sin man får brinnande åtrå i blicken. Alla vet vart det bär, senast när äkta mannen åker på tjänsteresa.

Prästfrun har ett vilt förflutet men har lugnat sig och ingått ett förnuftsäktenskap med den snälla, roliga, stabila och – förnuftiga Mikko. Och i vissa sammanhang tråkiga.

Aku Hirviniemi kan vara seriös, han är förträfflig i rollen och han får, komiker som han är, också vara rolig. Och agera tålmodig; karaktären bedragen äkta man (en hanrej), och präst, lever som han lär.

Den här sagan, den här erotiska berättelsen är mycket visuell med vitsig symbolik.

Tidigt i filmen flyr en sjöfågelhona med ungar holmen. Snart plockar Elli ett äpple som Olavi biter i. Olavi törstar och hinkar vatten. Med mera, och ”Tjechovs gevär” hänger på väggen. När känslorna börjar sjuda tilltar vinden i träd och buskar… Blickar, närbilder.

Fotot är exceptionellt snyggt och bilderna är betydelsebärande och överskuggar dialogen. Filosoferandet är det inte mycket bevänt med.

Kryllar av nakna stjärtar

Badande nakna bakdelar är inget nytt i filmhistorien. Här kryllar det av nakna stjärtar. Den här filmen är överbelastad av naket; samlagsscen följer på realistisk samlagsscen.

Alla ställningar. Till leda. Och paradoxalt som motvikt till likgiltigt prat. Att det är kvinnan som är aktiv och tar initiativen utesluter inte den manliga blicken.

Naturen är vacker. Människan är vacker. Musiken av Esa-Pekka Salonen är vacker.

Filmens slut är vackert. På Själö; filmens helhet är själlös.

Pressbild

Filmen för hela familjen ”Etsivätoimisto Henkka & Kivimutka” (en av många barnens detektivbyråer) är en musikal där alla är karikatyrer och de vuxna extremt överdrivet karikerade.

Sång- och dansnumren är si så där. Två tioåriga pojkar löser ett brottsmysterium där strumpbyxor och en blodig yxa är ledtrådar. Utanför skolan. En drönare har en huvudroll; smarttelefonerna är i flitigt bruk; nutid.

Detektivarbetet utlöser kaos i småstadsidyllen (Lahtis) men trägen vinner. Inte mycket till story men lågstadiebarnen njuter av att få skratta åt lärare och andra löjliga vuxna. Barnskådespelarna Mikael Ehn och Veetu Hietanen är riktigt duktiga.

Pressbild

”Morbius” är en superhjältefilm baserad på ett seriealbum från Marvel. Jared Leto spelar en professor som sedan barnaår lider av en blodsjukdom. För att kunna tillverka ett botemedel fångar han blodsugande fladdermöss. Den nya blodblandningen fungerar och läker men har en biverkning.

Dr. Morbius blir fram och tillbaks en vampyr, dessutom med superkrafter. Hans bästa vän med samma sjukdom blir av elixiret farlig för allt liv och all bebyggelse.

Filmen är inte speciellt spännande men inte direkt tråkig heller och har måttligt med actionscener. Seriefigurerna har lite mera kött på benen och karaktärerna är mångsidigare än vanligtvis i den här genren.

Filmen är regisserad av svenska Daniel Espinosa (”Snabba cash”); han är mycket bildmedveten och han för in lite nordic noir i den annars tandlösa vampyrfilmen.

Krister Lindberg

ÅU
Ge respons åt redaktören

Dela artikeln