ÅU 07.11.2019 18:35

En stund tillsamman, tak över huvudena och mat på bordet. Foto: Pressbild

Sorry we missed you

Storbritannien/Frankrike/Belgien 2019
★★★★✩
Regi: Ken Loach
Manus: Paul Laverty
I rollerna: Kris Hitchen, Debbie Honeywood, Rhys Stone, Katie Proctor, Ross Brewster
1:41 F12

I decennier har manusförfattaren Paul Laverty och regissören Ken Loach samarbetat och kreerat starka, realistiska och empatiska filmer om sårbara människor, arbetande eller arbetslösa människor i ett grymt samhälle. Deras förra film, “Jag, Daniel Blake” (vann Guldpalmen i Cannes) var anarkistisk, rörande och realistisk.
Deras senaste ”Sorry we missed you” är mörkare; ljuspunkterna är få och humorn uteblir när motgång följer på olycka. Det är en stark film, mycket stark och samtidigt jobbig. Ken Loach är så skicklig att han får oss att förstå – och bli rejält förbannade.
Filmen berättar om en brittisk arbetarfamilj som med svett och tårar betalar hyran och maten. I hopp om att få råd med något därutöver blir familjefadern (Kris Hitchen) egenföretagare. Han börjar ”samarbeta” med ett transportslag. Med egen bil kör han ut paket mot arvoden, själv står han för alla försäkringar och så vidare, inklusive skulder som bara växer. För att hålla sig flytande, om ens det efter alla böter för förseningar, hyra för apparater, måste han arbeta fjorton timmar i dygnet, utan paus, ens för toalettbesök, sex dagar i veckan. Det kallas franchising.
Hustrun Abby (Debbie Honeywood) arbetar inom vården i hemtjänsten. Hon får betalt för den begränsade tiden hon är hos sina ”kunder”, äldre människor som behöver vård och hjälp i hemmet. Inget betalt för ”övertid” (jag behandlar alla som om de vore min egen mamma), ingen ersättning för arbetsresor. Med buss; mannen sålde hennes bil för att få handpeng till egen paketbil. Mamma är aldrig hemma före tio på kvällen. Inte pappa heller. På morgonen åker båda tidigt till jobbet.
Barnen, en tonårig pojke och en tioårig flicka, får klara sig själva. Pojken skolkar och hamnar i svårigheter. Flickan tvingas bära ett för åldern alltför stort ansvar. Men den flickan lyser upp filmen varje gång hon visar sig. Samtidigt är det lätt att känna med pojken, som skådespelare är ungdomarna fenomenala, naturliga och trovärdiga med en ”naturalistisk” replikföring. Också alla andra medverkande, många är amatörer, uppträder som om de vore sig själva, naturligt och äkta; inget skådespeleri.
Inget är påhittat, inget är dramatiserat. Vi blir bekanta med alla inblandade via detaljer och i korta scener som är naturliga i sammanhanget. Kanske några förebådande är övertydliga, kanske berättelsen är förutsägbar, kanske eländet är överdrivet. Att överdriva eller vara övertydlig i engagemang och empati är omöjligt. Och kom inte och säg att det här, som filmen illustrerar, händer bara i England.
Krister Lindberg
lindbergfilm@gmail.com
 

Läs också:

Gott om övriga premiärer i helgen: ”Blinded by the light” har stort hjärta

ÅU
Ge respons åt redaktören

Dela artikeln