Mannen bakom ”Taxi Teheran” är tillbaka igen – men för nya iranska rullen fängslades han
Jafar Panahi som är en av världens främsta filmregissörer får inte lämna hemlandet Iran. Han får heller inte göra film, eller uttala sig överhuvudtaget. Sedan många år.
Ändå har han i lönn gjort mästerverk: ”This is not a film” 2011, filmad hemma under husarrest, smugglad i en tårta till Cannes. Senaste åren har vi sett ”Taxi Teharan”, smygfilmad i en bil som kör omkring och tar upp passagerare, som är skådespelare. I ”Tre kvinnor” åker han bil ut på landsbygden och skildrar tragiska kvinnoöden. Och ett tragiskt samhälle.
I sin senaste, ”No Bears” som han hann filma innan han fängslades, spelar han sig själv. Han har hyrt ett rum i en liten by nära gränsen till Turkiet. Därifrån distansregisserar han en inspelning på turkiska sidan, en dramadokumentär om ett iranskt par som med falska pass försöker ta sig vidare till Paris. Men har fastnat.
No bears
★★★★☆
- Iran 2022
- Regi: Jafar Panahi
- Manus: Jafar Panahi
- I rollerna: Jafar Panahi, Naser Hashemi, Vahid Mobasheri
- 1:46
Vi är mitt inne i den filmen när skådespelarna ett äkta par plötsligt pratar rakt in i kameran och förebrår regissören per internet: Du lurar oss. Det förfalskade får oförfalskat tragiska följder i filmen och i filmen i filmen. Metafilmen berättar två historier om kärlek.
Bergsbyn i Iran, två kilometer från Turkiet, lever på att smuggla det ena och det andra samt människor. Byborna blir nervösa över att ha den dömda och kända Jafar Panahi som hyresgäst. Regissören blir indragen i en märkvärdig tvist. Man tror och påstår att Panahi har ett foto som kan bevisa en otillåten kärlek. Byn som håller på sin vidskeplighet och sina traditioner och männens makt håller fast vid: Navelsträngen klipps på de nyfödda i namn av en blivande make. Ett i god tid arrangerat äktenskap. Nu har kärlek uppstått mellan fel personer och Panahis foto är ett bevis därpå.
Fotot finns inte och filmaren hamnar i obehagliga situationer: kulturkrockar mellan den intellektuella stadsbon och de traditionsbundna byborna. Mäktiga män som får ljuga under ed.
Filmen är rolig och elak: Panahi är ärlig och modig. Berättelsen är lättillgänglig och originell. Symboliken och metaforerna är enkla. Panihi får veta att han bokstavligen står på gränsen till utlandet, då tar han intuitivt två steg bakåt. Aldrig när han filmar. Naturligtvis är den lilla byn det iranska samhället i miniatyr där konstnären är en farlig gäst. Hyresgästens kameror och filmkamerorna på andra sidan gränsen har för bra skärpa.
Kommentarer
Alla som kommenterar ÅU:s webbartiklar förväntas göra det sakligt och under sitt eget namn. Vi godkänner inga länkar till externa webbplatser i kommentarerna. Kommentarerna modereras. Fyll i både ditt för- och efternamn, tack.