Krister Lindberg 18.05.2023 21:34

”De åtta bergen” berättar om två tolvåriga pojkar som blir bästa vänner livet ut. Stadsbon Pietro besöker med sin forskar-pappa en by i Alperna där han träffar jämnåriga Bruno, son till en murare. Resten av livet undviker de båda fädernas fotspår.

Bruno vägrar hela livet lämna bergsbyn, Pietro som ska bli författare reser runt omkring, bestiger minst åtta berg. Han bekantar sig med folk, religioner och kulturer i städer och på landet. Högt (Mount Everest) och lågt. Alltid återvänder han till Bruno i Alperna. Till stugan på berget de byggt tillsammans.

Filmen är minimalistisk och hisnande vacker, i bild och i tanke. Filmen är fåordig men bilderna är talande. De få replikerna är exakta. Mängder information och tankar om samhället och samhällets syn på naturen. Om människans förhållande till naturen och vice versa. De civiliserade stadsborna som säger natur och de kloka i alperna som säger han och hon om berg, sjö, skog, fält, människa, ko. Kan man i dagens värld leva enbart på att framställa ost? Nej.

All denna information sipprar med känsla fram i bild och via männens, skådespelarnas, närvaro.

Filmen är regisserad av Charlotte Vandermeersch och Felix van Groeningen. De två har också skrivit manuset med Paolo Cognettis roman som förlaga. Vännerna i vuxen ålder spelas av Luca Marinelli och Alessandro Borghi.

Det är inte ofta vi får se manlig vänskap skildrad så här äkta, trovärdigt, rörande och roande.

Snygg och snäll animation

Pressbild

Rövarna Kasper, Jesper och Jonatan är tämligen ofarliga, nästan snälla. Det värsta de gjort hittills är att de stulit lite bröd och korv. Det är deras lejon som skrämmer och den godmodiga polismästaren ser mellan fingrarna, eljest också.

Men när rövarna tröttnar på kaoset i huset sitt och rövar en dam för slavarbete måste de snälla och gemytliga människorna i Kamomilla stad reagera.

Kamomilla (ursprungligen Kardemumma) är en gammal stad vid Medelhavet där också rövare kan bli goda samhällsmedlemmar.

I den datoriserade stop-motion-animationen ”Folk och rövare i Kamomilla stad” följer regissören Rasmus A Sivertsen troget eller fegt förlagan. Typerna och berättelsen med de vidhängande klassiska sångerna skapades av Thorbjørn Egner redan 1955.

Snyggt och snällt; en audiovisuellt spännande upplevelse för ungdomar som går på bio för första gången.

Filmad teater som väcker tankar

Pressbild

Slutet på den italienska filmen ”En liten bokhandel i Paris” förbryllar. Filmen börjar med en teaterridå; filmen är som en pjäs och att den är inspelad i studio poängteras.

En medelålders (60+) italiensk man har en liten bokhandel i Paris. Hans tonåriga dotter är rullstolsbunden och stum efter en olycka (eller självmordsförsök?).

Vincenzo (Sergio Castellitto, 70) är likt filmen gammalmodig. Han vägrar all modern teknik, han läser böcker, för sig själv och för sin dotter (Matilda De Angelis, 27).

In virvlar en ung (30+) smått galen skådespelare (Bérénice Bejo, 47). Hon kommer från den experimenterande teatern tvärs över gatan. Ofta. Hon säger sig blivit kär i bokhandlaren. Han börjar småningom omvärdera sitt liv och sina känslor och yrhättan från teatern skakar också om dottern, mentalt.

Sergio Castellitto spelar huvudrollen, är filmens regissör och har bearbetat ett manuskript av den store Ettore Scola, ett manus maestron (1931–2016) inte hann filma eller färdigställa.

”En liten bokhandel i Paris” är likt flera av Scolas filmer en filmad teater med ålderdomligt skådespeleri, gammaldags bildstil och berättarteknik med funderingar över livet och litteraturen (samt filmen).

Filmen slutar med teaterridå. Men strax före: vad menar ungdomarna med det de säger och gör?

Krister Lindberg

Dela artikeln