Krister Lindberg 05.01.2023 15:54

2009 spelar Clint Eastwood en misantropisk änkeman som spenderat sitt arbetsliv vid det löpande bandet i en bilfabrik. Sur och suicidal blänger han på de asiatiska invandrarna som tar över hans kvarter. Eller vem som helst som stör ordningen i kvarteret.

2012 publicerar Fredrik Backman boken ”En man som heter Ove”. Romanen berättar om en självmordsbenägen änkling som kan allt om bilar, och ordning i sitt kvarter. Han kommer i kontakt med en invandrarfamilj.

2015 regisserar Hannes Holm Rolf Lassgård och boken blir en otroligt uppskattad och fin film.

2022 har ”A man called Otto” premiär i USA; en film som nyttjar den svenska filmens manus och är långa vägar fabeln trogen. Den amerikanska versionen är regisserad av Marc Forster som tidigare gjort flera riktigt fina filmer (t.ex. ”Flyga drake”, ”Stranger than fiction”, ”James Bond”).

När vi såg filmen om Ove såg vi också folkhemmets uppgång och fall. I fina tillbakablickar som visar huvudpersonens barndom, ungdom och relationen till fadern och bilarna. Samhället.

Ottos tillbakablickar är sparsamma; vi får veta hur han (som ung spelad av Tom Hanks’ son Truman Hanks) träffade sin kommande maka. Och vad som hände med frun, varför Otto nu är trött på livet och medmänniskorna. Och eventuellt är Otto som film mera sentimental?

Filmen är ett smultronställe för beundrare av Tom Hanks, som Otto är han rätt man i rätt roll. Mer än förtjusande är nya grannen Marisol med familj från Mexiko (Mariana Trevino). Att hon orkar uppmuntra, alltid leende eller skrattande, det griniga gubbskrället. Barnen (och en katt) tycker utan förbehåll om Otto.

Filmen om Otto låter bli att filosofera i onödan och det sociala patoset är behärskat. Invandrarfamiljen är en vanlig men originell ny hyresgäst i kvarteret, med samma problem som alla andra.

En pojke som bekänner sin sexuella identitet blir en Ottos vän. Vad som svider mest är uppgörelsen med ett vinningslystet vårdföretag, en firma med folk utan uppfostran, moral och etik.

Den unga mannen får röra vid, och till och med köra, Ottos bil. Så som hos Eastwood; ”Gran Torino” hette den bilen och den filmen. Ove körde Volvo, Otto kör Chevrolet.

Övriga premiärer

Pressbild

Markku Pölönens film (och boken av Veikko Huovinen) ”Hamsterit” berättar om: hamstrare. Året är 1950 och en kärv vinter väntas. Så som nu.

Pölönen har filmatiserat Huovinen en gång tidigare; ”Koirankynnen leikkaaja” 2004. Då skrev han själv filmmanuset och filmen blev suverän. Nu har han samarbetet med Paula Vesala.

En familj lever på gränsen till fattigdom (föräldrarna spelas fint av Vilma Kinnunen och Jaakko Ohtonen). En dag vinner den lite deprimerade tjänstemannen på tipset. Han tar ut långsemester, ett sabbatsår, och hyr ett stort hus på landet.

I gäststugan bor ett original, författaren och illustratören Hamsteri (Peter Franzén) med sitt husdjur, musen Minni. Han är ensam (och smått betuttad i husets ägarinna, nu bortrest) och söker sällskap; vänskap.

Bekantskapen med hyresgästerna utvecklas, steg för steg växer ett ömsesidigt förtroende. Hamsteri planerar och verkställer ett stort vinterförråd: mat, kläder och ved. Själv fattig njuter han av att få gränslöst hamstra. Ordentligt men förnuftigt? Och familjefadern hittar småningom tillbaks till livet.

Markku Pölönen älskar gammal finsk film och hans filmer ser ut som ”Suomi Filmi”. Han högaktar den finska landsbygdsmentaliteten, människan och naturen. Så som Veikko Huovinen, den folkkära författaren.

Samarbetet med den begåvade skådespelaren, en av Finlands främsta, Peter Franzén, bär frukt igen. Filmens Hamsteri har ett mera komplicerat själsliv än bokens.

Filmens manusförfattare tar sig vissa friheter, på gott och ont. Tempot kan uppfattas som alldeles för gammaldags, klimax kommer och far för fort, alla bitar faller inte på plats så som vi hade väntat oss.

Återigen återskapar Pölönen övertygande en försvunnen tid och vi kan konstatera att nostalgin är som som förr.

Krister Lindberg
lindbergfilm@gmail.com

Dela artikeln