Krister Lindberg 20.10.2023 11:00

För tjugotre år sedan älskade alla, publik och kritiker, den svenska filmen ”Tillsammans”. Lukas Moodyssons film berättade om ett kollektiv året 1975.

Hans uppföljare ”Tillsammans 99” berättar lika roligt, svärtat och ironiskt om samma skruvade individer 24 år senare.

När filmen börjar består kollektivet (världens minsta, en vits) av tvenne sorgsna, vissna, fattiga individer: Göran (Gustaf Hammarsten) och Klasse (Shanti Roney).

De håller månadsmöte och för protokoll: Mera diskmedel, snälla. Och tallrikarna blir inte rena i kallt vatten.

Antecknat. Paragraf fem: borde vi utöka kollektivet? De tu har nu flyttat till enplansvilla någonstans i mellersta Sverige.

Göran fyller år och Klas har bjudit in alla gamla bekanta, hela kollektivet, på fest, främst Lasse (Jonas Karlsson som ersätter Ola Rapace i originalet).

Lasse är nu firad regissör och har varit åtrådd av två (kön). Upp dyker en Peter (David Dencik) som ingen kommer ihåg (inte vi heller).

Märk väl: Man behöver inte ha sett första versionen, eller fullt komma ihåg den för att njuta av ”Tillsammans 99”, den är en underhållande film som sådan.

Eventuellt är den visuellt fattigare än Moodissons tidigare filmer (Lilja 4 ever, Fucking Åmål, Ett hål i mitt hjärta, Vi är bäst! och några till).

Skickliga skådespelare skapar riktiga karaktärer

Skådespelarna är fantastiska, de medger att 24 år förflutit. Samtidigt kan de sätta sig in i att detta hände för 24 år sedan, inför millennieskiftet.

Det minutiöst planerade agerandet ser ut som hjärtliga improvisationer, ibland får man lust att som motspelarna säga: Nu räcker det. Skickliga skådespelare skapar riktiga karaktärer som är människor.

Hon som vädrade underlivet då är nu en framgångsrik författare som kan se ner på henne som fortfarande arbetar på äldrevården.

Han som höll brandtal för kommunismen pratar nu glödande varmt om Israel. Hon som låg med två och visade brösten för en och blev utslängd är nu konstnär men har problem med den psykiska hälsan. Och så vidare. Med flera.

Det är en brokig samling som uppvaktar kollektivets före detta vänstervridna ordförande. Rödvinet flödar och sanningar och osanningar blir sagda på gränsen till det pinsamma. Moodysson är en skicklig författare och regissör, en gång Sveriges främsta.

Han vet var gränserna går och var den röda tråden i väven löper. Han är galghumoristiskt rolig. Och öm, han älskar sina karaktärer och skådespelare. Han kan iscensätta den vackraste kärleksscenen med tvenne män: Lasse och Klasse väver en trasmatta.

Barnen, birollerna som egentligen hade huvudrollerna 1975 saknas. Ungdomen av 1999 representeras av heavy metal diggare i grannhuset. De sympatiska unga får sällskap av mystiske Peter, så slapp vi honom för en stund medan relationerna relateras så att säga.

Pressbild

”Je’vida” är den fösta filmen på skoltsamiska och berättar om en kultur som finnarna försökte förinta i början av 1950-talet.

Iida (som barn Je’vida), är nu 76 år. Hon uppsöks av sin systerdotter. Tillsammans åker de från söder upp till Enare Träsk där Iidas och hennes systers barndomshem ligger.

Systern har avlidit och huset är sålt och ska tömmas. Iida (Sanna-Kaisa Palo) översköljs av barndomsminnen; förträngda minnen.

Vi får följa lilla Je’vida (en förtjusande Agafia Niemenmaa som pratar skoltsamiska) i vardag och fest kring 1952. Hon fiskar med morfar för det mesta. När morfar dör sätts hon i internatskola där samer ska bli finnar. Ingen fest.

Men den skickliga regissören Katja Gauriloff, själv skolt, vet hur mycket som bör visas och berättas, och hur effektiva antydningarna är: hon förlitar sig på publikens fantasi och förstånd.

Vi får följa Iida också in på sextiotalet då hon bor och arbetar i Enare, träffar snygga män från söder.

Filmens bildberättande och -språk imponerar.

Manuset av Katja Gauriloff och Niillas Holmberg fungerar på alla plan, i rum och tid. Symboliken och de många symbolerna är nästan rörande. Filmen är sympatisk. Och inte minst: Filmen är konstnärligt vackert filmad i svartvitt av den skickliga Tuomo Hutri.

Krister Lindberg

Dela artikeln