FILMEN: ”Kusama Infinity” är en dokumentär med fantastiskt bildmaterial
En färgsprakande dokumentär utlovas. Foto: Pressbild
Vi har nu bildbevis på att de amerikanska popkonstnärerna på sextiotalet, bland andra Roy Lichtenstein och Andy Warhol inte inspirerades av, de stal helt fräckt Yayoi Kusamas konst och idéer, med de inflytelserika männens välsignelse! Det och mycket annat fantastiskt får vi se i Heather Lenz’ dokumentärfilm ”Kusama Infinity”.
Dokumentären berättar kronologiskt och traditionellt med mycket information och ännu mera och fantastiskt bildmaterial; filmer och fotografier från arkiven. Och talande huvuden. Berättelsen är rörande, konstnären Yayoi Kusama och hennes konst och liv berör, väcker starka känsla. Och tankar.
På trettio- och femtiotalet odlade och sålde Kusamas familj blomfrön; vi ser ändlösa blomsterängar, färgklickar i det oändliga, i evigheten. Yayoi Kusama blir påverkad av synintrycken och hon tecknar, tecknade och målar fortfarande. Pappan var otrogen, mannan tvingade dottern att spionera på far. Kusama har hela livet efter det problem med karlfolk.
I slutet av femtiotalet flyttar Kusama till New York, bara det en bedrift av en japan och kvinna, då. Vad livet som japan och kvinna i New York skulle innebära hade hon ingen aning om, och när hon fick veta gav hon inte upp. Hon kämpar, verkligen kämpar och jobbar och gör det omöjliga för att komma in i gallerierna. Och jo, men nej. Ändå var hon amerikanska popkonstens avantgardekonstnär. Och mångsidig, hon tecknar och målar, skapar skulpturer och skriver poesi och gör film. Happenings. Hon målar nakna människor, bokstavligen. För fred. För homosexuella. Stölder och motgångar tär på psyket.
Hon åker hem. Medan hon var i NY var hon i hemlandet en skandal. Nu och hemma är hon bortglömd. Först när hon bakvägen kommer in i Japans paviljong i Venedig blir hon berömd. 1993!
Nu som nittioåring är hon en av världens kändaste och dyraste samtidskonstnärer. I filmen berättar hon själv, vid sidan av de talande huvuden, medan hon målar och målar. Varje dag går hon till ateljen och målar sin evighet, infinity.
Filmen är visuellt vacker; Kusamas verk, skaparprocesser och happenings är mycket filmatiska. Filmen visar mera, analyserar och påstår mindre. En stor behållning är ett nostalgiskt sextiotal och en nostalgisk konstvärld. På ett paradoxalt sätt blir Kusamas konst ändå bortglömd i filmen, den hamnar i skuggan av en framgångssaga och de talande huvudenas ”vad var det vi sa”. Men filmen är, som sagt, visuellt fascinerande och vacker (med sina brister i analys och dramaturgi). En kvinna ihågkommen. Hur många är bortglömda i mannens värld, och värderingar? Inte bara i konstvärlden?
Kusama Infinity
USA 2018
★★★★☆
Regi och manus: Heather Lenz
Medverkande: Yayoi Kusama
1:26 T
PS. Kusamas färggranna prickar och bollar i evigheten var i Helsingfors nyligen utställda och älskade.
Filmen med Clint Eastwood är inspirerad av verkliga händelser. Foto: Pressbild
Övriga premiärer
Clint Eastwoods film ”The Mule” (regi, huvudroll) är inspirerad av verkliga händelser, en tidningsartikel från 2011 som berättar om en 87-årig man som i sin pickup transporterade narkotika från Mexiko, hundratals kg, rakt framför polis och federala agenter. Filmens äldre man odlar framgångsrikt dagliljor, besöker mässor runt om i staterna, befinner sig i strålkastarljuset. Tills internet tar över kommersen och han är luspank och ensam. Han accepterar kartellens erbjudande, att köra bil, bara kör, fråga inget.
Regi och skådespeleri är professionellt medan berättarstilen är föråldrad och saknar moderna överraskningar, humor och spänning. Livssynen är mossig. Men om man med nypor salt kan se filmens rasism, kvinnoförakt och konservatism som ironiska element så är ”The Mule” charmig och ”Clintan-nostalgisk”.
Ett tema är kärleken till konsten/arbetet som måste få gå före familjen (han i filmen blir förlåten, av familjen). Ett annat tema: Det är roligt i ramp- och strålkastarljuset. Kan man ersätta filmens symbol för konsten, dagliljan, med begreppet film?
The Mule
USA 2018
★★★☆☆
Regi: Clint Eastwood
Manus: Nick Schenk
I rollerna: Clint Eastwood, Bradley Cooper, Laurence Fishburne, Michael Peña med flera
1:56 F16
Krister Lindberg
lindbergfilm@gmail.com
Kommentarer
Alla som kommenterar ÅU:s webbartiklar förväntas göra det sakligt och under sitt eget namn. Vi godkänner inga länkar till externa webbplatser i kommentarerna. Kommentarerna modereras. Fyll i både ditt för- och efternamn, tack.