Krister Lindberg 08.07.2024 18:38

Av greken Yorgos Lanthimos har vi tidigare sett absurda ”The Lobster” (2015) som berättade om ett samhälle där de som inte gifter sig på utsatt tid blir förvandlade till valfria djur. ”The Killing of a Sacred Deer” (2017) byggde på grekisk mytologi och öga för öga, i modern tid. ”The Favorite” (2018) och ”Poor Things” (2023) är också absurda men mera publikvänliga.

Hans senaste ”Kinds of kindness” är inspelad parallellt med ”Poor Things” och är verkligen absurd och surrealistisk. Titeln är ironisk; ingen är snäll eller vänlig i den här filmen.

Filmens nära tre timmar är uppdelade i tre kortfilmer med samma skådespelare men i olika roller. I första kapitlet träffar vi en korkad kontorist (Jesse Plemons) som gör allt och vad som helst för rikemannen tolkad av Willem Dafoe. Nästan vad som helst; han vägrar döda och utesluts ur gemenskapen. Gör vad som helst för att bli återupptagen.

I film nummer två är Jesse Plemons en polis vars fru (Emma Stone) är förlist och försvunnen. När hon dyker upp tror mannen att hon är en kopia ty skorna är för små (grymma bröderna Grimm).

I tredje delen letar Emma Stone och Jesse Plemons efter en kvinna som kan väcka döda till liv. Willem Dafoe är ledare för en sekt och är duons arbetsgivare. Jesse Plemons utsågs i Cannes i år som bästa skådespelare. För de här rollerna i den här filmen; han kan faktiskt spela tafatt, dum och närhetstörstande.

Vad handlar kortfilmerna om, vad är budskapet, än moralen?

Ingen aning. Filmen är ju surrealistisk. Om makt, maktmissbruk, underkastelse, gemenskap? De fina skådespelarna gör filmen sevärd och det absurda är ibland roande.

Filmen är bokförd som komedi men den oroar mera än retar till skratt. Eljest en film man ser, alltså tittar på, med viss behållning, utan att egentligen begripa vad upphovsmännen vill säga. Antagligen säger de att de har ingenting nytt att säga. Bara att film är film och film är bäst på bio.

Fotot och bildspråket imponerar och irriterar; omotiverade närbilder och konstiga kompositioner. (David Lynch är i sina filmer mera konsekvent obegriplig, när han är som värst surrealistisk).

På tal om konstiga närbilder: en kyss är filmad på ett sätt som skulle ha orsakat hjärtslag på amerikanska censuren förr i tiden. Men visst kan de sin sak, regissören Yorgos Lanthimos, manusförfattaren Efthimis Filippou och filmfotografen Robbie Ryan.

Våld och sex finns i manuset i överflöd men allt hålls utanför bildramen. Att någon plockat ut sin egen lever ser vi i efterhand. Älskog sker bak lykta dörrar.

Filmen är som helhet inte för lång fast några scener är tråkiga. Men som Tage Danielsson sa: utan tvivel är man inte riktigt klok.

Övriga premiärer

Det har gjorts två ”A Quiet Place”-filmer tidigare; den första var riktigt bra, skrämmande och spännande. ”A Quiet Place: Day One” berättar om vad som hände tidigare: De blinda utomjordingarna med superhörsel invaderar New York. En ung svart kvinna, poet med en katt vid namn Frodo, bör likt alla stadsbor lämna staden, ta sig ut på havet, ty rymdvarelserna kan inte simma.

Sam (Lupita Nyong’o) är döende i cancer. Hon, Frodo och en livrädd engelsman som bokstavligen dyker upp (Joseph Quinn) vandrar bland ruinerna i ett dygn, håller tyst, söker medicin och pizza samt en framtid.

Skräckfilmen nöjer sig med acceptabla och trovärdiga skrämseleffekter. Monstren är inte med i alla bilder, de håller sig mer eller mindre på avstånd (en onödig scen undantagen). Kusliga är de dock och i alla väder. Karaktärerna, huvudrollerna, är sympatiska, katten är bäst. Nya regissören och manusförfattaren Michael Sarnoski kan sin sak. Han skapar rätt stämning och riktiga karaktärer. Utan överdrifter.

Krister Lindberg

Dela artikeln