Krister Lindberg 25.06.2024 11:23

Abiturienten Lillian (Talia Ryder) är på klassresa i Washington DC. I en nattklubb uppstår en absurd situation.

Lillian flyr beledsagad av en aktivist av något slag. Snart står hon med aktivister mitt i naturen, hon blir kissnödig, tappar bort sig, hamnar mitt bland nynazister.

En högerextremistisk professor (Simon Rex) tar hand om den unga damen. Hon följer med hem till honom, blir undervisad i litteraturhistoria och filosofi. Mannen är medvetet paradoxalt trevlig, vi misstänker att han är psykopat.

Senare följer Lillian professorn till New York där hon stjäl nazisternas kassa, en kasse sedlar. Som hon snart har tappat bort i nya äventyr; resan i öst i filmen ”The Sweet east” fortsätter.

Manuset av Sight & Sound-kritikern Nick Pinkerton svämmar över av: satir, ironi, symbolik, surrealism och samhälleliga allegorier. Plus mängden referenser; tillsammans med regissören, filmfotografen Sean Price Williams vältrar de sig i konsthistorian.

Fotot är, det också, experimenterande. En ny nya vågen med nya kompositioner och en extremt rörlig kamera.

Karaktärerna är sekundära; vi blir aldrig bekanta en med huvudkaraktären. Talia Ryder är en fascinerande skådespelare men karaktären förblir en vacker docka.

En film av en filmfotograf och en filmkritiker förväntas ha ett begripligt bildberättande. Förståelsen förutsätter en massiv allmänbildning. Och ack dessa verbala flöden. De är med säkerhet ironiskt menade.

Filmmakare i filmen förklarar dittan och dattan i ett tempo som ingen, alltså ingen, kan hänga med i. Få orkar följa professorns docerande utläggningar.

Experimenterade på berättelsens bekostnad? Det här ska bli en kultfilm, tänkte upphovsmännen?

I ett skede kolliderar Lillian med två svarta postmodernistiska filmmakare. Lillian blir en hyllad filmstjärna i en modernistisk film om Amerikas uppkomst och fall.

En filminspelning i svarta natten blir en absurd massaker när tatuerade skinnskallar jagar Lillian och miljonerna (som hon inte längre har).

Hela vägen tillämpar Lillian senast inhämtade kunskaper och fakta. Hon lär sig mera än vad vi hinner uppfatta. Filmen är en resa men inte en roadmovie.

Resan för den obefintliga berättelsen framåt i ofta kaotiska episoder. Från skolbänken till miljöaktivister till nynazister till religiöst samfund. Och vidare.

Förfinad ironi och gedigen bildning till trots: Det går inte att vitsa om ett galet USA när verkligheten överträffar all fantasi, till och med galen fantasi.

Krister Lindberg

Dela artikeln