ÅU 29.09.2022 18:00

”Min älskade sjökapten” är Klaus Härös (född 1971 i Borgå) åttonde långfilm. Han har filmat på svenska, finlandssvenska, finska och estniska. Nu filmar han på engelska, i Nordirland, på ön Achill.

Språk är sekundärt för Härö, för honom är bilden och bildberättandet, ansikten, tystnad och landskap viktigast. Och tempot, det meditativa.

”Min älskade sjökapten” är en omvänd Romeo och Julia. Den vuxna dottern kan inte acceptera att gamla pappa förälskar sig i sin jämnåriga hemhjälp.

Det är aldrig för sent att älska. Howard ( James Cosmo ) är en pensionerad sjökapten och änkling. Han bor ensam i ett stort hus vid havet. Han har slutat diska, städa eller duscha. Löser korsord dagen i ända.

Hans vuxna dotter Grace ( Catherine Walker ), en stressad sjukskötare, är förståeligt orolig. Hon anställer en hemvårdare, en trevlig och empatisk dam, Annie mor och mormor. Howard slänger ut henne men kommer snart på bättre tankar, han kan mot förmodan säga ”förlåt”.

Vänskap uppstår, kärleken gror. Howards dotter har problem med psyket, hon upplever att hon inte fick sin fars kärlek som barn, hon upplever att hon nu igen fråntas pappas uppmärksamhet. Att en främmande kom emellan. Men alla lever upp.

Stora känslor är involverade. Talande ansikten, talande tystnad och talande irländska landskap. Förträffliga skådespelare som agerar som aldrig tidigare. En Klaus Härö-film.

Filmen är skickligt berättad. Ett mångfacetterat manus av Kirsi Vikman och svenska Jimmy Karlssons dramaturgi är den här gången lysande.

Annie ( Bríd Brennan ) och vi får småningom bekanta oss med Howard, får veta varför han är som han är, varför han gör vad han gör. Och varför han inte borde ha kört bil. Allt är ofta tvärtemot vad vi trodde.

Samma gäller dottern Grace. Förtjusande Annie är en drivande karaktär. Älskvärd och klok. Härö berättar och förför och leder våra känslor, antipatier och sympatier i sitt ledband.

Övriga premiärer

I komedin ”Sieniretki” av JP Siili spelar Martti Suosalo en författare vars filmmanus refuseras. Bästa vännen bilförsäljaren (Ville Myllyrinne) föreslår svampar, sådana som vidgar medvetandet. Kompisarna hyr en stuga i Kasnäs där de köper svamp av en bonde från Rosala. Svampen beslagtas.
De hyr ett flygplan och åker till Åbo där de kan inhandla LSD-frimärken.

Trevligt med Åbo och Kasnäs i närbild. Men vitsarna och de dråpliga situationerna är inte tillräckligt underbyggda och tajmingen är si så där. Vi ser, igen, vad som ska vara roligt. Idéerna fungerar inte riktigt på bioduken, så som på pappret.

JP Siili är en erfaren och skicklig regissör (bl.a. ”Hymypoika”, ”Härmä” och ”Ganes”). Men eget manus kan göra vem som helst blind för detaljerna och helheten. Och ofta vet regissören mera än hen förstår förmedla i bild. Den här gången är manuset dessutom självbiografiskt, med personliga känslor och upplevelser.

Filmen rymmer några riktigt roliga sketcher, på berättelsens och helhetens bekostnad. På en kobbe i Kasnäs förförs vi för sirenerna Satu Silvo och Minttu Mustakallio. Svårt att smälta är att kamraterna hallucinerar på nyktert huvud (skickligt trickfilmade delfiner) medan LSD-påverkan tar sig uttryck. I vad då? Jo huvudpersonen, alter egot, får sitt filmmanus skrivet och filmat. En film om vänskap.

Krister Lindberg

ÅU
Ge respons åt redaktören

Dela artikeln