FILMEN: Kinesiska köket möter Lappland i "Mestari Cheng"
Kinamat. Squash och pyrande kärlek i Lappland.
Mestari Cheng
Finland/Kina 2019
**/*****
Regi: Mika Kaurismäki
Manus: Hannu Oravisto
I rollerna: Anna-Maija Tuokko, Chu Pak Hong, Vesa-Matti Loiri, Kari Väänänen
1:54 F7
En man stiger av bussen, någonstans i Lappland. Kliver in på Bar-Sirkka där Sirkka serverar potatismos, korvsås och råkost. Mannen, åtföljd av en tioårig son, frågar efter Nordström men ingen förstår hans kinesiska uttal.
Baren som serverar lunch, varje dag, samma meny, har tvenne stamgäster. De spelas av Kari Väänänen och Vesa-Matti Loiri.
De uppträder precis som man väntar sig, putslustigt. Men att deras rollfigurer saknar fördomar förvånar. Kinesen heter Cheng och är kock, professionell kock.
Snart har han förnyat köket (ett måste, ty det kryllar av kinesiska turister kring Levi). Ortsbefolkningen blir stormförtjust i den exotiska maten. Som dessutom är helande.
Cheng (Chu Pak Hong) är änkling, Sirkka (Anna-Maija Tuokko) är frånskild. Mycket gemensam tid i köket. De gifter sig till slut. Att de inte gör det i andra akten beror på det förflutna.
Kockens son, en skicklig skådespelare han också, vantrivs till en början. Han är karaktären som utvecklas logiskt och påtagligt.
Mika Kaurismäki har gjort en positiv, konfliktbefriad och gladlynt film om kulturkrockar och globalisering. Berättelsen lunkar lugnt framåt i två timmar och varje vändning annonseras tydligt; allt är förutsägbart. Ambition: sympati och må bra.
Regissören skapar stämningar och trevliga karaktärer, i yllesockor. Landskapen i Lappland är vackra och tystnaden har ett marknadsvärde, renarna är exotiska och goda (för turister in spe).
Inget fel på lugn, skönhet och trivsel, och god mat, men när regi och manus (Hannu Oravisto) saknar filmisk magi blir berättelsen lätt utdragen och budskapet tas emot med en gäspning.
En till synes lat dramaturgi är kännetecknande också för de filmer regissören (en skicklig personinstruktör) själv skrivit. Mika Kaurismäki har å andra sidan länge gjort engagerande musikdokumentärer.
Övriga premiärer
Tottumiskysymys
Finland 2019
***/*****
Regi: Kirsikka Saari, Elli Toivoniemi, Anna Paavilainen, Alli Haapasalo, Reetta Aalto, Jenni Toivoniemi, Miia Tervo
Manus: Kirsikka Saari, Elli Toivoniemi, Anna Paavilainen
I rollerna: Suvi Blick, Tommi Eronen, Seidi Haarla, Ona Kamu, Ria Kataja, Elina Knihtilä, Tommi Korpela, Krista Kosonen, Kati Outinen, Eero Ritala med flera.
1:15 F12
Filmen ”Tottumiskysymys” är skriven och regisserad av sju kvinnor. Sex kortfilmer från tiden före #metoo är redigerade enligt tema till en långfilm. Varje episod, berättelserna går delvis in i varandra, bygger på initiativtagarnas individuella känslor och personliga erfarenheter.
Filmen marknadsförs som komedi, alternativt absurd komedi men det som visualiseras och behandlas och ihågkoms gör en ledsen eller förbannad samtidigt som man skäms för hur vi pojkar eller män beter/betett oss. Inte bara män, i episoden som beskriver en firmafest är kvinnan kvinnans fiende. Vi hoppas att #metoo fortsätter få folk på bättre tankar, bete sig som folk.
Episoderna får tittaren att känna med, och inte så sällan obehag. För den skull att allt är sant. Men episoderna är mer kortfattade än kortfilmerna (som man blir nyfiken på) och som långfilm blir berättelsen trots allt tunn. Skådespeleriet är av hög kvalitet; speciellt ungdomarna imponerar.
Playmobil: Filmen
Frankrike/USA 2019
Regi: Lino DiSalvo
Svenska röster: Julia Kedhammar, Anton Körberg, Theodor Strid
1:39 F7
Tyska Playmobil försöker efterapa Lego-filmerna (och andra varumärken) och misslyckas. Lego-filmerna var roliga och hade mänskliga budskap; Playmobil saknar vettig berättelse och humorn är krystad, blandad med klumpig action. Hundra procent produktplacering.
Once upon in Sad Hill
Finland/Spanien 2019
Regi och manus: Rax Rinnekangas
I rollerna: Pilar Puente, Marja Skaffari, Liisa Sofia Pöntinen, Margaret Jova, Ville Tanttu
1:28 F12
I Rax Rinnekangas filmer funderas det och promeneras det mycket och filosofins och litteraturens svåraste klassiker citeras; filmat i näst intill svartvitt. Nu äkta svartvitt: Två äkta par, ett från Finland, ett från Spanien funderar över kvinnans ställning plus allt mellan himmel och jord, promenerande och det ena med det andra på begravningsplatsen Sad Hill i Spanien, där Sergio Leone en gång filmade.
”Once upon a time in Sad Hill” påstås vara en psykologisk thriller men Rinnekangas filosofi och estetik är i form av film krävande.
Kommentarer
Alla som kommenterar ÅU:s webbartiklar förväntas göra det sakligt och under sitt eget namn. Vi godkänner inga länkar till externa webbplatser i kommentarerna. Kommentarerna modereras. Fyll i både ditt för- och efternamn, tack.