Krister Lindberg 02.05.2024 18:01

Den svensk-franska regissören Anna Novion visar i sin ”Marguerites teorem” matematikens skönhet. Bland annat.

Marguerite (Ella Rumpf) studerar matematik vid det anrika franska universitet École Normale Supérieure. Hon är mycket begåvad och handledaren (skickliga Jean-Pierre Darroussin, från ”Le Havre) förutspår henne en lysande akademisk karriär.

Men när hon presenterar sin avhandling, sitt Marguerites teorem, inför stort auditorium avslöjar en konkurrerande student en lucka i resonemanget. Marguerite får en primitiv reaktion och lämnar salen och universitet och studierna.

Hon lämnar allt och börjar från noll. Begåvningen (autistisk?) är klumpig i sociala sammanhang men av en händelse träffar hon en dansös som behöver rumskamrat (för att kunna betala hyran).

Dansaren är en annorlunda handledare; hon visar hur man ska klä sig, dricka, dansa. Marguerite tar för sig i erotiken.

Det matematiska geniet kan försörja sig och rumskamraten med att spela skjortan av kinesiska mahjongproffs; illegala.

En film om matematik och primtal innehåller mycket klottrande på svarta tavlan; kan matematiker verkligen hänga med?

Hos Marguerite fortsätter beräkningarna i lägenheten, väggarna målas svarta; överallt matematiska tecken och formler: Marguerite är trots allt besatt.

Det kunde lika väl ha handlat om en genialisk målare/författare/tonsättare; om det absoluta behovet av att skapa. Filmen handlar också om en ung människas val och passioner. Existentialism och mognad.

Hon som spelar huvudrollen, Ella Rumpf, är verkligen skicklig och empatisk trots att Marguerite har sociala problem och problem med – empati. Regin och dramaturgin är klassisk, inte nödvändigtvis konventionell. Vi har överseende med det förutsägbara, till exempel kärleken.

Även om vi inte begriper matematiken är filmen vacker och bitvis rolig och gripande. Men manuset går aldrig på djupet någonstans. Vi får nöja oss med antydningar: akademisk tävlingsmentalitet, professorns ego och favoriter, genustänkande eller det ena eller det andra i samhället.

Säregen komedi med brittisk humor

En engelsk småstad 1920. Den inte längre unga Edith (Olivia Colman) bor med sina föräldrar varav far (Timothy Spall) är inte riktigt klok men mycket religiös. Han har i lönn jagat bort alla Ediths eventuella friare.

Edith med familj får en ny granne: unga ensamförsörjande Rose (Jessie Buckley) som flydde från Irland när hennes make stupade i kriget. Hon är levnadsglad, ful i munnen och dricker öl.

Pressbild

Edith får brev på posten. Korta snuskiga epistlar med engelskans samtliga fula ord, breven blir allt fler och snart får också andra damer i staden förolämpande skrivelser på posten.

Den unga frispråkiga Rose blir genast utpekad som skyldig författare. ”Varför skulle jag skriva brev när jag kan säga allt det där rakt ut?”

Hon blir anhållen. Men kvinnliga konstapeln Moss (Anjana Vasan) vet med kvinnlig intuition att Rose är oskyldig.

Tillsammans med ett härligt persongalleri bildar hon en ”LasseMajas detektivbyrå” och sätter igång alternativ brottsutredning.

Vi gissar ganska fort vem som är skyldig, men dråpligt roligt är påfundet och hur de går tillväga. En skrattfilm.

Vitsen med filmen och varför den är så vitsig, förutom de fula orden, är männen. Och kvinnorna.

Hur kvinnorna behandlas, hur och vad männen gör och pratar. Inte bara, som exempel, det obligatoriska ”kvinnlig” konstapel när envar ser att konstapeln är kvinna.

Det är lindrigt jämfört med de övriga svinaktiga attityderna. Dock: stadens alla härliga kvinnor i alla åldrar har skinn på näsan.

Eminenta skådespelarna Olivia Colman och Jessie Buckley spelade mot varandra, egentligen parallellt, i Maggie Gyllenhaals ”The lost daughter”.

Liknade kemi och konsten att spela motsatser också här. Colmans snörpande mun när hon hör en svordom, Buckleys ansikte som lyser upp; konsten att med varje ansiktsmuskel uttrycka allt.

Filmen är en säregen komedi med en humor som alla inte nödvändigtvis förstår, en tidstypisk (1920) brittisk humor? Ogudaktigt rolig?

Krister Lindberg

Dela artikeln