FILMEN: Ingen plats för humor i "Eden"
Eden.
Sommar och underbara ungdomar vid vatten. Ett skriftskoleläger; en vecka där varje veckodag är redovisad. Plus en prolog och en epilog. Är filmen ”Eden” reklam eller kritik? Lite av varje tycks manusförfattaren och regissören Ulla Heikkilä (debutant) säga.
Filmen med de helt fantastiska skådespelarna, med Linnea Skog i spetsen (”Tyttö nimeltä Varpu” gjorde henne till stjärna), ser ut som en dokumentär som är redigerad utifrån tillgängligt material.
Varje ny scen (veckodag) består av långa redovisningar av olika ritualer. På karaktärernas bekostnad. En förälskelse fuskas bort genom att det berättas på tok för mycket; små antydningar och med öppet slut hade räckt.
Eller ett bättre nyttjande av symbolen fjärilslarven. Varför är den unga prästen sådan som hon är och varifrån har hon fått sina idéer? Även hon utvecklas men så tvärt att ingen längre tror på manuset.
Berättelsen tar sig själv på stort allvar; ingen plats för humor. Men ungdomarna är fina och var och en klok på sitt sätt. Smarta förklaringar och bortförklaringar och visst kan vi må bra av att själva fundera lite över det andliga i ett liv av i dag.
Vi antar att ”Edens” målgrupp är tonåringar på väg till skriftskolan, eller lite äldre som eventuellt vill minnas lägerlivet, med det obligatoriska smygrökandet och tankar kring sex eller det meningslösa med livet…
Eden
Finland 2020
2/5
Manus och regi: Ulla Heikkilä
I rollerna: Aamu Milonoff, Linnea Skog, Bruno Baer, Amos Brotherus, Jere Ristseppä, Satu Tuuli Karhu, Tommi Korpela, Irina Pulkka
1:33 F7
Krister Lindberg
Kommentarer
Alla som kommenterar ÅU:s webbartiklar förväntas göra det sakligt och under sitt eget namn. Vi godkänner inga länkar till externa webbplatser i kommentarerna. Kommentarerna modereras. Fyll i både ditt för- och efternamn, tack.