Krister Lindberg 09.02.2024 13:00

Bästa filmen, bästa manuset, bästa regin, bästa skådespelaren, bästa redigeringen. Oscarsnomineringar. Därtill Guldpalmen i Cannes och bästa europeiska filmen.

Den franska filmen ”Fritt fall / Anatomie d’une chute” måste vara genialisk. Filmen är bra; men ett mästerverk?

”Fritt fall” är en pratig rättegångsthriller blandad med scener ur ett äktenskap.

Sandra (Sandra Hüller) är en tysk framgångsrik författare. I London träffade hon franska författaren och föreläsaren Samuel (Samuel Theis). De har nu flyttat till franska Alperna där de köpt ett halvfärdigt stort hus. De har en elvaårig son som är synskadad efter en olycka.

En dag hittas mannen, pappan, död i snödrivan. Har han ramlat från fönstret på tredje våningen? Självmord? Eller mord? Filmen inleds som en mordgåta, hustrun misstänkt.

Andra akten utgörs av förhör och framläggande av bevis i en rättegång. Spännande? Pratigt!

Vi förutsätts lyssna, läsa mellan raderna, läsa ansikten. Tillbakablickarna visar äktenskapets anatomi. Personerna är osympatiska, pojken och hunden undantagna.

Den synskadade pojken utsätts för sorg och samtidigt ångest när han tvingas vara ögonvittne, enda eventuella vittnet. Han dväljs liksom publiken i osäkerhet: vad såg han egentligen, hörde han rätt; minnet är bedrägligt och formbart.

Mordmysterier är bara en katalysator. Filmen dissekerar ett äktenskap och mänskliga relationer. Personerna är båda författare (och filmen är mera ord än bild). Sandra är knivskarpt intelligent. Och intellektuell.

Det är Samuel också, men är det så att han blivit bestulen på idéer, och arbetsro? Är han trött på livet eller är någon trött på att han är i livet? Var det hans fel att det gick som det gick, eller att Sandra är otrogen? Lyssna och försök förstå.

Regissören och manusförfattaren Justine Triet har tidigare gjort en handfull för oss okända, i Frankrike uppskattade filmer. Hon är en utexaminerad konstnär.

Hennes ”Fritt fall” har framåtrörelse i ett hyfsat tempo och två och en halv timme går fort, men filmspråket eller bildberättande förutsätter inte nödvändigtvis en biograf. Skådespelarna är skickliga, men genialiska?

Fotot är verklighetstroget utan att briljera, ljudbilden är intressant annorlunda. Filmen är bra men för lågmäld; det blixtrar inte till på någon front. Bevisen finns mellan raderna, osynliga.

Behållningen är osäkerheten.

Övriga premiärer

Arne Alligator har blivit film; en barnvänlig barnfilm, som omväxling. Lämplig som första biografupplevelse.

Pressbild

”Vi får följa med Arne och hans vänner på deras äventyr där de stöter på olika utmaningar och gör sitt bästa för att lösa dem tillsammans. Med deras sympatiska och unika personligheter – knasiga, snälla och modiga – utgör de en perfekt grupp med vänner”.

Våldsamt i Åbo

Upphovsmannen till (Pri)sons, Esa Jussila, är från Åbo. Filmen är inspelad i Åbo, men det syns inte.

Allt utspelas i halvmörker inomhus, i ett motell (?) där man som täckmantel säljer whisky och sex.

Verkliga verksamheten sker i källaren där man torterar folk. In kommer mitt i natten män och kvinnor beväpnade till tänderna och en orgie i våld inleds och slutar först när alla är slaktade.

Pressbild

Vem, varför? Ingen bryr sig så länge våldsbaletten håller takten. Två överlever trots tusen kulhål; kör bil i natten därifrån.

(Pri)sons marknadsförs som det grymmaste som gjorts på film i Finland.

Krister Lindberg

Dela artikeln