Krister Lindberg 09.08.2024 15:54

Filmen om förälskelse, kärlek och våld, ”Det slutar med oss”, bygger på en enormt populär och ifrågasatt romanen av Colleen Hoover. Filmen visar finkänsligt kvinnomisshandel. Och våld. Bokens detaljerade sexscener saknas, tack och lov till manusförfattaren Christy Hall.

Det som irriterar de flesta vuxna är att fiktionen utspelas i lyxmiljöer, superfina lägenheter, trendiga restauranger och en blomsterhandel. Personerna är onaturligt vackra, som fotomodeller, men med hög intelligenskvot och ordförråd som aldrig sinar. Och så är de rika och framgångsrika, naturligtvis.

Ska regissören Justin Baldoni som själv spelar en huvudroll komma ihåg berättelsens viktiga tema och budskap? Till allas förvåning: det gör han och det gör han snyggt.

Filmen börjar med en begravning. Borgmästaren har fått hjärtslag och enda barnet, dottern Lily (Blake Lively) besöker nu barndomshemmet. Modern uppmanar dottern att vid minneshögtiden säga fem goda saker om sin far. Hon kommer inte på någonting, gott. Varför, får vi se i förståndiga tillbakablickar.

Som tonåring förälskade sig Lily i bostadslösa, jämnåriga Atlas (Brandon Sklenar). När pappa får veta om den skandalen misshandlar han pojken nästan till döds. Atlas har också sett hur Lilys pappa misshandlar å det grövsta sin fru i tid och otid. Atlas har lämnat hemmet enär hans mor tar emot stryk och han kan inget göra…

Nu som vuxen kvinna med egen vintage-blomaffär träffar Lily den underbart vackra, rika, sexiga, kloka, snälla och framgångsrika hjärnkirurgen Ryle (regissören Justin Baldoni). Det börjar verka kärlek, banne mej. Jo, de flyttar ihop, de gifter sig, de får barn. Men däremellan kolliderar de med Atlas som numera, efter många år som soldat, är framgångsrik; han äger en moderiktig restaurang. Konflikter uppstår när Atlas inte bara anar utan ser att Lily har inte bara blått öga utan också konstiga blåmärken. Och då blir Ryle ännu mera svartsjuk. Många avslöjande här men de påverkar inte filmupplevelsen.

Kirurgens utbrott skildras länge snyggt, såtillvida snyggt att vi länge tror på teorin olyckshändelser. Men likt Lily kan vi inte blunda för faktum. Slutet på filmen är snyggt och man måste tro, fast motvilligt, på vad Ryle säger. Ryle har en syster som är vimsig men vis och Lilys bästis. Hon hjälper oss förstå eller ana vissa trauman.

Som helhet sitter det viktiga ämnet illa i den lättsamma lyxiga romantiska komedin. På något sätt blir allt irriterande ytligt. Nästan allt; filmen har rörande, känsliga och finkänsliga scener och karaktärerna är inte så endimensionella som man kanske hade väntat sig.

Pressbild

En ung FBI-agent (Maika Monroe) får i uppdrag att spåra en psykopatisk och satanistisk seriemördare (Nicolas Cage). Agenten får en känsla av att uppdraget har någon sorts personlig koppling till henne.

Den djävulsdyrkande psykopaten dödar familjer som har en dotter vars födelsedag är den fjortonde. Han dödar inte själv; han hypnotiserar på något mystiskt sätt via dockor familjefäderna; han får dem att mörda sina familjer, och begå självmord.

Vänner av skräckfilm lyfter thrillern ”Longlegs” till skyarna. Andra blir närmast irriterade på mångt och mycket i filmen; inte bara allt det ologiska i handlingarna, och i berättelsen. Filmen är skriven och habilt regisserad av Oz Perkins (son till Anthony Perkins). Skådespelarna är (förutom Cage) trovärdiga, som skådespelare.

Det har gjorts många riktigt bra filmer med liknande tema, till exempel ”När lammen tystnar” och ”Seven”. Det är tydligt att manusförfattaren försöker härma och åstadkomma något liknande. Vi tycker att Perkins misslyckades därmed. Och vi frågar oss, försöker han vara vitsig med de omotiverade men skrämmande ljuden?

Krister Lindberg

Krister Lindberg

Dela artikeln