Förflytta dig till innehållet

FILMEN: Georgisk folkdans och ung kärlek

Två män som dansar.

Tänkt som en dokumentär. Men det gick inte, istället blev filmen om dansare i Georgien en spelfilm inspelad som en dokumentär. Pressbild


Den fyrtioåriga svenska regissören och manusförfattaren Levan Akin har rötter i Georgien, men har aldrig bott där. Han har inte sysslat med folkdans. Men han har varit förälskad.
Och han målar en färgstark tavla, på film, om folkdans och Tbilisi, om att vara ung och förälskad. Såpass rörande och engagerande att filmen fick folk i Cannes att stå upp och applådera, att filmen blev Sveriges Oscarsbidrag.
”And then we danced” är skapad av mannen som inte blev antagen till filmskolan, begåvningen som lärde sig film i Roy Anderssons studio.
Filmen var ursprungligen tänkt som en dokumentär. Men ingen vågade ställa upp i Georgien. Det blev en spelfilm som är inspelad som en dokumentär; det var omöjligt att få lov att filma den här filmen i dansstudio, kafé eller på gata.
Alltså filmade teamet ex tempore var de än råkade befinna sig. Statisterna är inte statister, de är folk i bussen, på gatan eller i nattklubben.
Tala om att improvisera, och inte att undra på att de unga skådespelarna är så fräscht naturliga och totalt närvarande. Akin fick idén till filmen när han på teve såg homofobernas attacker mot Prideparaden i Tbilisi 2013.
Filmens titel ”And then we danced” är inte missvisande; filmen handlar om dans, traditionell folkdans.
Mareb (Levan Gelbakhiani) är ung och ambitiös, han övar och övar, ensam och i undervisningen. Däremellan jobbar han som servitör för att kunna försörja sig själv, sin mor och mormor och en slarver till storebror.
Han är skicklig och han har möjlighet att bli antagen till nationalbaletten. Men in kliver Irakli (Bachi Valishvili), äldre, sympatisk, maskulin och en otroligt skicklig dansare.
En rival och en som måste mer än beundras. Berättelsen har en intensiv framåtrörelse och ingen bildlösning eller vändning är förutsägbar. Vad som helst kan hända i denna värld.
Förälskelsen är påtaglig och vackert skildrad i spel och i bild när äkta känslor väller ut och visualiseras; glädjen och energin gör världen vacker (skickligt och ömt fångat av fotografen Lisabi Fridell, som älskar ljuset).
Och den förtärande osäkerheten, varför svarar han inte. Ackompanjerat av den energiska, glödande vackra folkdansen. Dansen som uttrycket nationens själ och självkänsla, traditionen.
Sedan femtio år måste mannen i dansen vara som en stenstod, hård och kvinnan mjukt undergiven. Kultur, vad är kultur, vad ska vi med kultur? Vad hände för femtio år sedan? Och varför är Marebs pappa ett hinder i karriären. Politik.
Den svensk-georgiska filmen påminner i mångt om ”Call me by your name”. ”And then we danced” är unik.
Krister Lindberg

Dela artikeln

Kommentarer

Alla som kommenterar ÅU:s webbartiklar förväntas göra det sakligt och under sitt eget namn. Vi godkänner inga länkar till externa webbplatser i kommentarerna. Kommentarerna modereras. Fyll i både ditt för- och efternamn, tack.

Lämna en kommentar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

Mera nyheter